Nej
Att greppa att Esbjörn Svensson är död är mycket svårt. Så orättvis världen kan vara ibland. Esbjörn, en fantastisk musiker med ett fantastiskt band, länge kommer vi minnas dem.
När jag fastnade för jazzen som sjuttonåring hade Esbjörn Svensson Trio nyligen släppt Good morning Susie Soho och jag lånade den av en äldre kompis och blev ganska snabbt fast i musiken. Esbjörn var ett av de stora svenska jazznamnen då, tillsammans med Jonas Kullhammar, Goran Kajfes och Oddjob (som jag upplevde jazzsverige ska kanske tilläggas). Och trots att jag inte kunde ett skvatt om jazz begrep jag att E.S.T spelade musik som var väldigt bra och väldigt väl värd att lyssna på. Då hande jag inga alls referensramar för en hur en pianojazztrio låter, men jag vet nu att E.S.T. är unika i sitt uttryck. Och inte bara unika, utan väldigt fängslande också i många stunder.
Mest återkommer jag till låten From Gagarin's point of view från skivan med samma namn. En fantastisk låt som jag har utnämnt till den 25 bästa låten jag vet. Den visar trions alla skickligheter på 4 minuter och 3 sekunder. Esbjörn svävar långt ut i rymden via sina pianotangenter. Dan och Magnus spelar ett suggestivt komp som hela tiden spricker upp när Esbjörn återvänder till sin melodislinga. Jag ryser ofta när jag hör den.
Jag fick se Esbjörn Svensson Trio live tre gånger. Jag snackade med bandet två gånger. Första gången var på Linköpings jazzfestival 2004. Bandet spelade två set och signerade skivor däremellan. Jag kom med min From Gagarin's point of view-cd och ville egentligen önska den låten men samtalet blev snarare så här:
Jag: Vilka låtar ska ni spela i andra set?
Esbjörn: Ingen aning. Det bestämmer vi aldrig på förhand.
Sedan minns jag inte vad jag svarade. Log nog mest åt att man kan vara så sammansvetsat som band att man kan gå in i ett fullsatt konserthus utan att veta vilka låtar man ska spela. Jag har för mig att de spelade From Gagarin's point of view sedan i andra set.
Andra gången jag såg dem och pratade med dem var på Stockholm jazz 2005. Då fick jag Strange place for snow-skivan signerad samt ett signerat foto på mig tillsammans med bandet.
Tredje gången var på Linköpings jazzfestival förra året. För varje gång blev de bara bättre och bättre som liveband. Episka slingor kunde tvärt brytas mot tung dramatik och kompakta ljudmattor. När man sedan som minst anade det vände de tillbaka till skönheten och det enkla sound som är deras signum. Publiken satt andäktig under låtarna och applåderade vilt mellan dem.
Nu finns inte Esbjön längre. Saknaden är stor för familjen och vännerna i första hand så klart. Men tusentals fans världen över kommer sakna dem. Minnet av Esbjörn som pianomästare och en trevlig prick lever kvar starkt hos mig.
När jag fastnade för jazzen som sjuttonåring hade Esbjörn Svensson Trio nyligen släppt Good morning Susie Soho och jag lånade den av en äldre kompis och blev ganska snabbt fast i musiken. Esbjörn var ett av de stora svenska jazznamnen då, tillsammans med Jonas Kullhammar, Goran Kajfes och Oddjob (som jag upplevde jazzsverige ska kanske tilläggas). Och trots att jag inte kunde ett skvatt om jazz begrep jag att E.S.T spelade musik som var väldigt bra och väldigt väl värd att lyssna på. Då hande jag inga alls referensramar för en hur en pianojazztrio låter, men jag vet nu att E.S.T. är unika i sitt uttryck. Och inte bara unika, utan väldigt fängslande också i många stunder.
Mest återkommer jag till låten From Gagarin's point of view från skivan med samma namn. En fantastisk låt som jag har utnämnt till den 25 bästa låten jag vet. Den visar trions alla skickligheter på 4 minuter och 3 sekunder. Esbjörn svävar långt ut i rymden via sina pianotangenter. Dan och Magnus spelar ett suggestivt komp som hela tiden spricker upp när Esbjörn återvänder till sin melodislinga. Jag ryser ofta när jag hör den.
Jag fick se Esbjörn Svensson Trio live tre gånger. Jag snackade med bandet två gånger. Första gången var på Linköpings jazzfestival 2004. Bandet spelade två set och signerade skivor däremellan. Jag kom med min From Gagarin's point of view-cd och ville egentligen önska den låten men samtalet blev snarare så här:
Jag: Vilka låtar ska ni spela i andra set?
Esbjörn: Ingen aning. Det bestämmer vi aldrig på förhand.
Sedan minns jag inte vad jag svarade. Log nog mest åt att man kan vara så sammansvetsat som band att man kan gå in i ett fullsatt konserthus utan att veta vilka låtar man ska spela. Jag har för mig att de spelade From Gagarin's point of view sedan i andra set.
Andra gången jag såg dem och pratade med dem var på Stockholm jazz 2005. Då fick jag Strange place for snow-skivan signerad samt ett signerat foto på mig tillsammans med bandet.
Tredje gången var på Linköpings jazzfestival förra året. För varje gång blev de bara bättre och bättre som liveband. Episka slingor kunde tvärt brytas mot tung dramatik och kompakta ljudmattor. När man sedan som minst anade det vände de tillbaka till skönheten och det enkla sound som är deras signum. Publiken satt andäktig under låtarna och applåderade vilt mellan dem.
Nu finns inte Esbjön längre. Saknaden är stor för familjen och vännerna i första hand så klart. Men tusentals fans världen över kommer sakna dem. Minnet av Esbjörn som pianomästare och en trevlig prick lever kvar starkt hos mig.
Etiketter: Esbjörn Svensson