Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Plats 3: Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Jag har lyft 16 ton, vad får jag då?
- En konsumkupong
Jag har lyft 16 ton, vad får jag då?
- En bingolott

Florence Valentin är Sveriges eget The Clash och Dexy's midnight runners i ett och samma band. Blanda rock, soul, pop, kärlek och punk i en köksmixer och ut kommer låtar som Upp på sociala, ner på systemet och Smällar man får ta.

Det är är musik med fingret på pulsen både 2007, då plattan kom ut, men den stämmer lika bra nu som då. Sångaren Love sjunger om heroinister och kontorister, Systembolaget, polisen, hyckleri i politiken, Jonas Hassen Khemiri och mycket annat. Allt med ett vänsterperspektiv som slår underifrån.

En av skivans bästa låtar är den personliga Då skulle det inte vara jag där Love driver med sitt eget beteende. Om jag skulle va en ängel / Och om jag gärna spelar mespop varje kväll / Och om jag klara av det bra / Då skulle det inte va jag. Och sedan radar han upp en massa punkter som han inte tycker stämmer in på honom, men i sista versen vänder allt: Så om ni skulle se mig där / jag helst aldrig är / då är det nog bara jag.

Belackare kan alltid klaga på att det här har gjorts förr. Att det bara är simpla stölder från bland andra The Clash. Men då kommer man ifrån själva kärnan i musiken. Nämligen känslan man får av att lyssna. Jag har inga problem med att man hör tydliga referenser (eller kalla det stölder om det känns bättre), för även om Florence Valentin har andra band att tacka för sin nisch så tillför de ändå väldigt mycket friskt blod och vilja till musiken så att sånt inte spelar nån roll alls längre. Min mage och mitt hjärta gillar verkligen det här! Det är sjukt medryckande och väldigt sing-along-vänligt.

Producerar vapen i Bofors
för det säljer Sverige rekord på
så när det smäller i Pakistan
då är det smällar man får ta

Det finns väldigt många anledningar till att jag älskar det här bandet och den här skivan. Vi går igenom några punkter:
1) Love sjunger väldigt bra. Eller rättare sagt han tror på det han sjunger och då kan det aldrig bli dåligt. Det hörs i fraseringen och betoningen att detta är saker som ligger honom varmt om hjärtat.
2) Det smattrande pianot. Med ungefär samma sorts boogiekänsla som på Håkans senaste skiva.
3) Blåset! Trumpetaren Magnus är briljant. Gå och se honom live, han ger alltid järnet, så även på skivan.
4) Att texterna känns väldigt angelägna. Precis som med Mattias Alkberg BD:s Tunaskolan (Plats 8) delas det ut smällar till höger och vänster. För att vissa saker måste sägas helt enkelt.
5) Att man vill dansa när man lyssnar.

Det kanske är konstigt att vi aldrig springer på varann mer
jag har funderat på det
men jag hatar dom ställen du känner till och dom vännerna du rör dig med
och jag kan inte hjälpa det