Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Plats 3: Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby Gård

Jag har lyft 16 ton, vad får jag då?
- En konsumkupong
Jag har lyft 16 ton, vad får jag då?
- En bingolott

Florence Valentin är Sveriges eget The Clash och Dexy's midnight runners i ett och samma band. Blanda rock, soul, pop, kärlek och punk i en köksmixer och ut kommer låtar som Upp på sociala, ner på systemet och Smällar man får ta.

Det är är musik med fingret på pulsen både 2007, då plattan kom ut, men den stämmer lika bra nu som då. Sångaren Love sjunger om heroinister och kontorister, Systembolaget, polisen, hyckleri i politiken, Jonas Hassen Khemiri och mycket annat. Allt med ett vänsterperspektiv som slår underifrån.

En av skivans bästa låtar är den personliga Då skulle det inte vara jag där Love driver med sitt eget beteende. Om jag skulle va en ängel / Och om jag gärna spelar mespop varje kväll / Och om jag klara av det bra / Då skulle det inte va jag. Och sedan radar han upp en massa punkter som han inte tycker stämmer in på honom, men i sista versen vänder allt: Så om ni skulle se mig där / jag helst aldrig är / då är det nog bara jag.

Belackare kan alltid klaga på att det här har gjorts förr. Att det bara är simpla stölder från bland andra The Clash. Men då kommer man ifrån själva kärnan i musiken. Nämligen känslan man får av att lyssna. Jag har inga problem med att man hör tydliga referenser (eller kalla det stölder om det känns bättre), för även om Florence Valentin har andra band att tacka för sin nisch så tillför de ändå väldigt mycket friskt blod och vilja till musiken så att sånt inte spelar nån roll alls längre. Min mage och mitt hjärta gillar verkligen det här! Det är sjukt medryckande och väldigt sing-along-vänligt.

Producerar vapen i Bofors
för det säljer Sverige rekord på
så när det smäller i Pakistan
då är det smällar man får ta

Det finns väldigt många anledningar till att jag älskar det här bandet och den här skivan. Vi går igenom några punkter:
1) Love sjunger väldigt bra. Eller rättare sagt han tror på det han sjunger och då kan det aldrig bli dåligt. Det hörs i fraseringen och betoningen att detta är saker som ligger honom varmt om hjärtat.
2) Det smattrande pianot. Med ungefär samma sorts boogiekänsla som på Håkans senaste skiva.
3) Blåset! Trumpetaren Magnus är briljant. Gå och se honom live, han ger alltid järnet, så även på skivan.
4) Att texterna känns väldigt angelägna. Precis som med Mattias Alkberg BD:s Tunaskolan (Plats 8) delas det ut smällar till höger och vänster. För att vissa saker måste sägas helt enkelt.
5) Att man vill dansa när man lyssnar.

Det kanske är konstigt att vi aldrig springer på varann mer
jag har funderat på det
men jag hatar dom ställen du känner till och dom vännerna du rör dig med
och jag kan inte hjälpa det

Mattias Alkberg BD - Tunaskolan

Plats 8: Mattias Alkberg BD - Tunaskolan

Med engagemang är allt möjligt!

Det måste vara den enkla tesen som Mattias Alkberg lever efter. Åtminstone låter det verkligen så när man lyssnar på Tunaskolan. Jag tror inte jag äger någon skiva som där just engagemanget framgår så tydligt. Här handlar det om att ta saker i egna händer, bråka med regeringen, skälla på porrtidningsförsäljare, ransaka sig själv om man tycker någon annan dricker för mycket med mera. Allt detta till kompet av några enkla, raka punkackord och drivande trummor. Jag kan inte ogilla detta.

Ställ till en scen på Telia
släng tårtor på ditt elbolag
kör så det ryker, Don Quixote

Plattan vore förstås ointressant eller i alla fall tråkig om inte texterna lyftes upp av melodierna och bandet. Bandet är verkligen på hugget på alla låtar. Alkberg pressar rösten och jag rycks med till luftgitarr och sång.

Döden byter namn lite då och då
nu heter den som jag och det var dags att gå
men jag är inte borta
jag är bara inte här
det är svårt med begreppen
svårt att hålla dem isär

Nu är inte allt bara slagkraftiga politiska texter. Matti och Angelica är en låt om kärlek och barn. Dock är det inga smöriga stråkar eller djup basröst a la Barry White, det är gnislande gitarrer och smattrande trummor ändå.

Bandet är ju inte först i Sverige med att spela punkrock på svenska, men kvaliteten här är väldigt hög. Alkberg var ju ingen debutant när han gjorde plattan trots att det är den första i hans eget namn. Tidigare hade han ju spelat länge med Bear Quartet.

En sak jag verkligen ångrar är att jag inte upptäckte plattan direkt när den kom, för då spelade bandet på HG i Linköping. Nu finns inte Mattias Alkberg BD kvar så jag kommer nog inte få någon chans att se dem live heller. Tyvärr. De rockade nog fett som liveband.

Nu börjar det bli riktigt tajt om platserna på den här listan. Men Tunaskolan är verkligen värd benämningen "Den åttonde bästa svenska svenska skivan hittills under 2000-talet". Och Alkbergs engagemang på den här skivan är verkligen värd era öron.