Florence Valentin - En kärleksförklaring

Det fanns en tid för några år sen då min musiksmak fortfarande formades väldigt starkt. Samtidigt var det väldigt ovanligt att det skapades mediahajpar bara för några mp3or på en hemsida. Nu är tiderna annorlunda och myspace och fildelning har gjort att alla, både journalister och vanliga lyssnare, kan ha tillgång till all musik omedelbart.

Då, sent 2002 eller tidigt 2003 möjligtvis, skapades det en stor hajp kring Florence Valentins soulpunklåtar Jag glömde bort att va rebell och Allt dom bygger upp ska vi meja ner. De fick spela hos Sen kväll med Luuk utan att ha släpp vare sig en singel eller ett album. Det här var nog också den första gången som jag gick in på ett litet bands hemsida och hittade låtar som man kunde ladda ner gratis (och lagligt). Det tog förstås rätt lång tid med modem men i fallet Florence Valentin var det verkligen värt det.

Jag glömde bort att va rebell och Allt dom bygger upp ska vi meja ner är nämligen två grundpelare i min popmusiksmak. Det är låtar som kombinerar egentligen allt jag gillar med musik: melodier, texter att sjunga med i, blåsinstrument, sväng, energi, framåtanda och ett brinnande hjärta. Frontmannen i bandet Love Antell tog sina Dexy's midnight runners-influenser och mixade det med punkenergin hos Ebba Grön och skrev texter om allt som han tycker är fel med samhället.

"Med nävar och järnrör så drar vi till stan, så kom igen hela Haninge centrum!"

Ryktet om de här låtarna spred sig snabbt över nätet och sen rullade det mesta på. Det som var demoversioner på hemsidan spelades in på nytt och gavs ut på en ep. Något år senare kom fullängdsalbumet Johnny Drama. Tyvärr har jag varken ep:n eller albumet. Så här i efterhand kan jag egentligen inte motivera varför, brist på pengar och fullt upp med annan musik är nog svaret. Enligt de recensioner jag läste om albumet verkade bandet ha svängt in på en annan stig. Bort från soulen och punken och mer mot popen. Det fick mig också att bli lite osäker på om det var värt att köpa albumet. Nu ångrar jag att jag inte har köpt det.

Jag har däremot några andra mycket fina Florence Valentin-sånger på datorn. Jag tror jag hittade dem också på bandets hemsida (som nu är nedlagd tyvärr). Där jag borde va (som är med på albumet) är en kort och väldigt fin kärlekssång. Sabotera stan med kärlek (Live i replokalen) är en skramlig punkpoprökare där långt ifrån alla ord i texten är urskiljbara men likt ett ångande lokomotiv drar den fram och krossar allt motstånd. Så dom säger på stan är mig veterligen det senaste livstecknet från Love & co. Den kom hösten 2005 och sen dess har i alla fall inte jag märkt av några livstecken vilket så klart är väldigt synd.

När Moneybrother släppte Pengabrorsan förra året var en av plattans bästa låtar, Från Klaraberg till dig, en cover på Florence Valentins översättning av A fool in love av Otis Clay. Tyvärr har jag aldrig hört Florence version men den är förmodligen minst lika bra som Moneybrothers tolkning.

Vad Florence Valentin gör nu för tiden har jag ingen aning om och att googla efter information ger tyvärr inga nyheter. Jag hoppas så klart att han funderar på att samla ihop sina soul- och punkinfluenser igen på det sätt som det låter på de gamla demoversionerna från deras hemsida. Det skulle kanske inte bli samma mediestorm då och det skulle kanske inte omforma min musiksmak, men jag skulle bli väldigt glad om inte annat.

Men återigen, Allt dom bygger upp ska vi meja ner och Jag glömde bort att va rebell är för mig två av de absolut bästa poplåtarna som har gjorts i det här landet. Och oavsett om Florence Valentin kommer leva vidare eller har somnat in kommer jag aldrig glömma den magiska tiden när jag hittade de båda demolåtarna och fick en annan syn på popmusik.

Uppdatering (14/3): Florence Valentin lever! De lever i allra högsta grad, ny låt att lyssna på på nätet, spelning på Debaser Medis och så småningom en ny platta!! Kolla in deras hemsida pucka.se eller myspace. Tack Valle för informationen. Dexys-influenserna är tillbaka, länge leve popmusik med blås!

Mätt på musik

Ibland känner jag mig mätt på musik. Orkar inte köpa skivor eller kolla upp så mycket nya saker. Vill bara lyssna på gamla favoriter och klassikerskivor från förr. Eller inte lyssna på något alls. Just nu känns det så, för några veckor sedan var jag till exempel jättesugen på att köpa Salem Al Fakirs skiva och se honom live här i stan, men jag har varken köpt skivan eller gått på hans konsert.

I sådana här perioder tröttnar jag också på att leta runt efter nyheter, lyssna in sig på nya band och bry sig om vad som skrivs i musiktidningar, både på nätet och i pappersform.

Den enda nya artist, som egentligen är en gammal favorit, som jag har lyssnat på de senaste veckorna är Säkert!. Den skivan är väldigt bra och för er som redan har hunnit spela den några gånger måste jag bara rekommendera b-sidan till Vi kommer att dö samtidigt. Den heter Det var tre månader sedan idag och kunde lika gärna haft en plats på skivan. Köp den digitalt för en tia och vips har albumet elva låtar istället för tio!

Saker som jag har lyssnat mycket på den senaste tiden istället:
Helt off
Miriam Aïda
Brandbils flickpopfavoriter
Jay-Z
Ison & Fille
Evert Taube
Frank Sinatra

Nu försöker jag peppa inför Timbuktus skiva som släpps på onsdag. Hoppas den blir lika bra som den förra.

Alla hjärtans dag

Oavsett om man firar alla hjärtans dag tillsammans med sitt hjärta eller med ett brustet hjärta så har Frank Sinatra redan gjort soundtracket som du behöver idag.

Songs for swinging' lovers
Låt oss börja med det lyckliga soundtracket, Songs for swingin' lovers är den mest förälskade skiva som jag har hört. Den är ljudet av kärlek. Punkt slut. Frank dansar fram mellan låtarna som om det inte finns något enda moln på hans himmel. Här finns också klassikerna I've got you under my skin och Pennies from heaven. Detta är en av mina absoluta favoritskivor.

Songs for young lovers
Detta är systerskivan till Songs for swingin' lovers. Men redan om man jämför omslagen ser man skillnaden. På Songs for swining' lovers ser man ett dansande par och Frank som står i bakgrunden och bara ler. På Songs for young lovers är det natt och Frank står under en lyktstolpe och röker samtidigt som lyckliga par passerar förbi. Här finns klassikern I get a kick out of you i sin bästa version.

Förresten öppningsversen på skivan är fantastisk:
"The moment I saw her face
I knew she was just my style
My only regret is we've never met
for I dream of her all the while
But she doesn't know I exist
No matter how I persist
So it's clear to see there's no hope for me
Though I live at fifty-one thirty-five Kensington avenue
And she lives at fifty-one thirty three"
(Frank Sinatra - The girl next door)

In the wee small hours
Om den förra skivan är lite olycklig är In the wee small hours becksvart. På omslaget som jag har (det finns två olika varianter) ser man på en klocka på en liten byrå att hon är tjugo i tre. På byrån står också ett halvfullt askfat och en urdrucken temugg, oöppnade brev, en lp-spelare och en lampa som lyser upp natten något. Den bilden säger allt om den här skivan. Räcker inte det kan man läsa låttitlarna och förstå stämningsläget: In the wee small hours of the morning, Glad to be unhappy, I see your face before me, Can't we be friends, When your lover has gone, What is this thing called love, Last night when we were young och I'll never be the same.

Men bäst av alla är I get along without you very well där han om och om igen försöker förklara hur bra han klarar sig utan henne. Tyvärr för hans del lyckas han inte övertyga om att han har glömt henne. Istället får jag bara bilden av det halvfulla askfatet och de oöppnade breven på byrån på hjärnan. Det är en fenomenal låt.

Säkert!

---
Har inte bloggat på ett tag nu. Har inte haft nåt att säga och haft fullt upp med annat, men nu är jag tillbaka igen.
---


Man ska inte ta till för stora ord än kanske. Skivan är ju bara inne på sin tredje levnadsdag men jag tror den kan vara början på något nytt.

1989 gjorde Jakob Hellman ...Och stora havet.
1995 släppte Kent sin debutplatta.
2000 kom Känn ingen sorg för mig Göteborg med Håkan Hellström.
2007 dyker Annika Norlin (Hello Saferide) upp under namnet Säkert! och släpper sitt självbetitlade debutalbum. Alla dessa skivor har på något sätt uppdaterat den svenska poptraditionen.

Huruvida Säkert! egentligen borde ha en plats bland de nyss nämnda är möjligtvis för tidigt att säga. Men det känns som att den tillför något nytt i poptraditionen i alla fall. Annika Norlin river ut sina dagboksblad och tonsätter dem med indiepopmelodier av finaste märke. Det är i vissa fall brutalt ärliga textrader om allt mellan himmel och jord.

Håkan Hellström känns ofta också väldigt ärlig i sina texter men man kan aldrig riktigt veta vad som är självupplevt och vad som bara är fantasier. Säkerts texter känns personligare än till exempel Håkans, inte nödvändigtvis bättre, men det känns som om de kommer direkt från den verklighet som Annika upplever. Det handlar om vänner, kärlek, svek, att dra ner på stan, tidningen Elle, Kjell Höglund, lycka, att dö samtidigt som sin älskade, att försöka framstå som något annat än att vara "blek och feg och sävlig och lat".

Om man jämför Hello Saferide och Säkert! kommer Säkert! ett litet steg närmare mitt hjärta bara för att texterna är på svenska. Hur man än vrider och vänder på det tar jag till mig svenskspråkiga texter på ett annat sätt jämfört med engelska texter. Inte för att jag är dålig på engelska utan bara för att det ändå krävs att hjärnan gör en snabb översättning.

"I love you" har inte samma klang som "jag älskar dig". "A walk in the park" är inte jämförbart med "en promenad i parken". På engelska kan man komma undan med snygga formuleringar, det är väldigt mycket svårare på svenska. Det är därför som jag gillar Magnus Carlsons soloskivor mer än Weeping Willows, Pengabrorsan mer än Moneybrother, Håkan Hellström mer än Broder Daniel (ok, jag vet att jämförelsen haltar något, Broder Daniel förknippas med all rätt mer med Henrik Berggren än Håkan men han var i alla fall med i bandet). Och det är nog därför jag gillar Säkert! mer än Hello Saferide. Just nu i alla fall.

Om man ska jämföra texterna med någon annan artist är Florence Valentin den som jag tycker hamnar närmast. Han skildrar också sin verklighet på ett väldigt personligt sätt vare sig det handlar om hans ilska mot samhället eller när han förklarar att hans vänner kommer ihåg hans texter bättre än han själv gör.

Vill man dra fler paralleller kan man säga att på samma sätt som Håkan inte verkar bry sig om att sjunga "fint" så lyfter Säkert fram sin jämtländska dialekt och låter den bli ett signum för hennes sånger.

Man ska inte ta till för stora ord än kanske. Skivan är ju bara inne på sin tredje levnadsdag men jag tror den kan vara början på något större. Om inte annat är det ett strålande popalbum som alla popfans borde gilla och troligtvis en stark kandidat när alla årslistor för 2007 ska sättas ihop.