Strutsteorin

Jan Gradvall presenterade strutsteorin i en feberrecension av The Knifes självbetitlade album. Alla som har boken ombeds att läsa recensionen nu. För alla andra kan jag beskriva att strutsteorin i korthet handlar om att begrava huvudet i sanden, befria sig från trender och bara göra sin egen musik.

Det är en teori jag gillar och som jag tror är väldigt sann. "Strutsarna" gör oftast väldigt bra musik. Som fan till en artist vill man väl egentligen inte ha nyskapande och stilförändring? Man vill väl egentligen bara att personen/bandet ska strunta i samtiden och istället bara förfina sitt hantverk.

Moneybrothers nya låter precis som Moneybrother har gjort tidigare. Lite bättre låtar över lag och fritt från hippa referenser till musik och film. Bara olika sorters rock framförd av en man och ett band som har nått lite längre mot ett fulländat rockalbum.

Lars Winnerbäcks nya singel Om du lämnade mig nu låter som Winnerbäck har gjort på sina bästa dystra ballader och Miss Li sjunger så fint, så fint. Winnerbäck verkar alltid bara göra musik som han själv vill. Inga kompromisser, inget gästande i tv-studior. Han vet vad han är bra på och han gör det väldigt bra fortfarande.

Håkan Hellström passar också in i strutsteorin. Alla låtar han någonsin har släppt har på bästa möjliga sätt kännts som att de kommer från hjärtat. Inget ängsligt sneglande över axeln på vad som är hett eller inne. Han åkte till Brasilien och spelade in en stor trumorkester på Det är så jag säger det. Han blev vissångare på Ett kolikbarns bekännelser. Han blev Taubesångare tillsammans med Sven-Bertil Taube för ett antal konserttillfällen. Vad nästa skiva innehåller vet nog ingen, inte ens Håkan själv. Men att säga något annat än att hans konserter på Liseberg och Gröna lund nästa vecka är något mindre än årets mest framemotsedda konserter är helt fel. Själv ska jag till Gröna lund och får man höra en endaste ny låt eller två blir jag väldigt glad. Kanske får man en hint om han har stått med huvudet i sanden och skrivit nya låtar eller om det låter som något man aldrig kan föreställa sig. Spänningen är olidlig!

Kylie!

Om någon mot förmodan då och då klickar in på min last.fm-sida och ser vad jag verkligen lyssnar på ser man nu att Kylie Minogue avancerar snabbt på listorna över mina mest spelade låtar.

Anledningen heter Ultimate Kylie och är en dubbel-cd med hennes hits och lite andra låtar från hela hennes karriär.

Allt är inte guld som glimmar. Men ack så mycket guld det finns ändå:

I believe in you
Can't get you out of my head
Slow
Where the wild roses grow
Spinning around
Love at first sight
On a night like this
The loco-motion (7" mix)
Hand on your heart
Give me just a little more time
Celebration
Tears on my pillow

Detta är ändå bara de mest oemotståndliga låtarna. Det finns säkert fler hits bland de övriga spåren också. Det lär ploppa upp några till favoritlåtar under hösten. Och vilken formkurva hon har också. Alla singlarna från 2000-talet är magiska. Och när hon nu är på väg tillbaka efter sin sjukdom tycks intresset och antalet fans vara större än någonsin.

Det kanske är svårt att erkänna det för sig själv. Men sådan här överdrivet kitschig och "genomtänkt" popmusik är i sina bästa stunder svårslagen. Anledningen till att det är Kylie som jag har lyssnat på ofta senaste veckan och inte Ola eller Måns, som också gör "genomtänkt" pop, är att Kylie har blivit försedd med mycket bättre låtskrivare än egentligen alla sina konkurrenter. Ola och Måns har kanske fått en-två-tre hits till sina plattor. Kylie har under typ tjugo år gjort fler hits än vad som borde vara möjligt med sån här pop. (Sedan har jag fått nog av Ola och Måns med flera efter att ha lyssnat en del på P3 i sommar. Däremot är det inte ofta man hör Kylie i år om man inte själv söker upp musiken.)

Underskatta heller aldrig texterna i sådan här musik. Det är inte håkanpoesi eller bob hund-fyndigheter men ändå väldigt hög klass:

I don't believe that beauty,
Will ever be replaced
I don't believe a masterpiece
Could ever match your face
The joker's always smiling
In every hand thats dealt
I dont believe that when you die
Your presence isnt felt

But I believe in you
And I believe in you
But I believe in you
And I believe in you

And if you ever have to go away
Nothing in my world could ever be the same
Nothing lasts for ever, but together til the end
I'll give you everything I have again and again
(Kylie Mingoue - I believe in you)

Allt det här beror väl på att Kylie är ett unikum. Koolare och bättre sångerska än alla andra. Madonna är kanske större stilbildare och en större artist men i min lilla värld heter drottningen av pop Kylie.

Alternativa sommarprogram

Vid sidan av Sommar i P1 har tidningen Rodeo låtit några utvalda personer göra ett eget sommarprogram som man kan lyssna på via webben. Två av dem är två av mina favoriter i musikvärlden: Annika Norlin och Timbuktu. Klart man vill lyssna på deras egna rodeosommarprogram, som i och för sig inte är alls lika långa som P1:s sommarprogram. Man får i alla fall reda på saker som att Timbuktu gillar Wilco och att Stakka Bo var gnistan som fick Annika att börja sin artistkarriär. Lyssna här!

Guitar hero?

Min något fåniga dröm om att lära mig spela alla instrument går vidare. Efter piano och blåsinstrumenten baryton och ventilbasun har jag nu gett mig i kast med gitarren (i samma veva köpte jag en ukulele också men den är lågprioriterad nu).

Jag köpte mig nyligen en sådan här, kostade 1500 kr.


Inte världens bästa gitarr så klart men som nybörjargitarr duger den finfint än så länge. Jag sitter mest och plinkar lite standardackord på svenska poplåtar, främst från den här sidan.

Finns det någon läsare här som har lärt sig spela gitarr på egen hand och kan tipsa om hur man kan gå till väga? Alla tips och tankar tas emot!

Rytmen och bluesen

Jag bloggar nästan aldrig om r'n'b men jag har ganska stor förkärlek för den genren. Främst dess kvinnliga stjärnor som Lauryn Hill, Angie Stone, Faith Evans, Erykah Badu, Mary J Blige, Alicia Keys, Amy Winehouse, Amerie och Beyoncé. Det finns alltid något element i deras låtar som gör dem väldigt lätta att tycka om. Det handlar väl om att de är väldigt bra sångerskor som antingen skriver väldigt bra låtar själva eller har fått hjälp av någon eller några av världens bästa låtskrivare.

Förra lördagen skaffade jag Beyoncés B'day (deluxe edition) och jag har inte stött på ett så bra r'n'b-album på evigheter. Varenda låt låter som en hit och så klart finns det ett antal riktiga monsterhits också.

Irreplaceable är en av årets bästa låtar, näst mest spelad i iTunes efter Just another summer med Moneybrother. Shakira-duetten Beautiful liar är grym och Suga mama likaså.

Största fyndet är ändå Deja vu där Jay-Z gästar. Typ allt som Jay-Z har haft ett finger med i sedan han slog igenom är värt att lyssna på. När han än en gång samarbetar med kvinnan i sitt liv är det klart att han glimrar till lite extra. Deras Crazy in love från 2003 är nog banne mig världens näst bästa låt efter Kom igen Lena. Den är så självklar och så mästerlig att varenda lyssning ger något nytt.

Av alla världsstjärnor av sådan kaliber att de fyller Globen eller Ullevi är nog Beyoncé den jag helst skulle vilja se. Visst, Robbie Williams är nog grymt bra live men jag har knappt alls lyssnat på hans låtar. Justin Timberlake vore kul att se men jag rankar honom inte alls lika högt som Beyoncé. Rolling Stones, Paul McCartney och Bob Dylan kan kvitta för min del. I deras glansdagar vore det schysst att se dem live men nu känns de inte så kul längre. Kylie eller Madonna hade nog varit coolt också att se men mest för showen i så fall och inte lika mycket för låtarna. (Fast det beror bara på att jag inte har lyssnat på dem lika mycket som på Beyoncé.) Hmm, vilka finns det mer på denna nivå? Metallica, Britney kanske och så har jag säkert glömt en och annan. Men ändå. Ni förstår vart jag vill komma.

B'day är ett av årets bästa album med några av årets bästa låtar med en av världens bästa sångerskor.

Helt rätt

Ibland när man lyssnar på radio kommer det plötsligt något helt nytt som man hör direkt att man gillar, men man vet inte vad det är. Man lyssnar och diggar och försöker komma ihåg artisten och låten. Idag dök det upp en låt i Morgonpasset med svängig, solig, soulig, smurfpitchad samling i refrängen-låt med text på svenska. Den fullständigt skrek mitt namn.

Låten som spelades var Om vi inte med Rastegar och Patrizia. En snubbe jag aldrig har hört talas om men som på denna låt gör allt rätt. Att jag säger att låten till ytan är ganska lik Through the wire med Kanye Wire förstår ni kanske i vilket grannskap den hör hemma.

Det handlar om ett möte mellan en man och en kvinna på en krog. Tycke uppstår, dans, trevande ord, stapplande steg. Det är sofistikerat, snyggt och alla borde åtminstone lyssna här eller köpa låten i iTunes. Det är en av de bästa svenska r'n'b/hiphop-låtarna i år, i konkurrens med Ison & Filles Vad e det för mode. Att den dock strör salt i mina sår är en annan historia.