Videokväll med Luuk

Ett av SVT:s bästa program för tillfället är Videokväll med Luuk, söndagar 18.30, där en gäst tar med fem låtar som har betytt mycket för denne. Sedan pratar gästen och Luuk om låtarna och minnen till musiken.

Om jag själv vore gäst där skulle jag ta med följande låtar. Temat är hur jag upptäckte olika genrer.

The Presidents of the United States of America - Peaches. Voxpop, detta underbara program med Magnus Karlsson som programledare. Sweet memories. Vart tog Magnus vägen? Voxpop var bästa komplementet till Tracks på radion. Den här låten och videon fastnade i minnet och sedan lyssnade jag ganska mycket Predidents de kommande åren. Låten kom 1995 men det känns som igår nästan.




Otis Redding - Shake, live på Monterey Pop Festival 1967. Anledningen till att jag började lyssna på soul. SVT körde en konsertfilm med Otis nån gång när jag var sexton tror jag. Den satte stora avtryck i mitt liv. Soulmusiken är sedan dess mer eller mindre närvarande dagligen i livet. Och titta bara på detta uppträdande, vilken energi, vilken vilja att nå fram med musiken, så mycket soul kort och gott.




Bob Marley & The Wailers - One love/People get ready. Med den här låten började kärleken till reggaen och Bob Marley. Medförfattare till låten är Curtis Mayfield vars geniala och fantastiskt vackra People get ready ligger till grund för Marleys version. Egentligen verkar jag kunna lyssna på hur mycket annan reggae som helst men så fort jag återvänder till Marley så inser jag att han är ändå bäst. Jag hittade videon till den här låten idag, men man får inte baka in den i sin blogg, så det får bli en länk istället. Missa inte videon för det är en solskensvideo där någon av Marleys söner går runt och mimar/sjunger till låten och alla verkar vara glada.


Jonas Kullhammar Quartet: Bebopalulia. Jazzen började inte med denna låten och inte riktigt med denna gruppen heller. Jazzen började med en amerikansk samtida saxofonist som heter Donald Harrison vars platta Free to be hajpades av Mats Olsson på feber. Sedan kom Goran Kajfes, Esbjörn Svensson Trio och Jonas Kullhammar Quartet in i bilden. Youtube flödar inte direkt i videos med svensk jazz men här är en go'.




Skämslåten: Detta är ett stående inslag i Videokväll med Luuk. Det handlar om en låt man skäms lite för att man gillar. Jag står för allt jag gillar men det här är lite skämmigt.

Lasse Stefanz - De sista ljuva åren. Denna låt sjöng jag som barn, 5-6 år kanske jag var, efter att ha sett den i nån tv-reklam. Dansbandsmusik är ofta helt ok men inget jag lyssnar på direkt. Thorleifs samarbete med Just D är förstås en milstolpe men det skäms jag absolut inte över att jag gillar.

Skivmässa 27/10

I lördags var det skivmässa i Folkets park som vanligt. Fem skivor tog jag med mig hem:

The Clash: London calling, vinyl, 70 kr
Dexy's midnight runners: Don't stand me down, vinyl, 70 kr
The Housemartins: London 0 - Hull 4, vinyl, 20 kr
Nancy Sinatra & Lee Hazelwood: Nancy & Lee, vinyl, 15 kr
Florence Valentin: Johnny drama, cd 50 kr

Grymt nöjd hittills!

Gil & Miles

Livets största fynd i iTunes music store var när jag i veckan såg att boxen The Complete Columbia Studio Recordings med Gil Evans & Miles Davis bara kostade 90 kr. 127 spår, mer än sju timmar musik.

Boxen innehåller albumen Miles ahed (1957), Porgy & Bess (1958), Sketches of Spain (1960) och Quiet nights (1962) plus en lång rad alternativa tagningar. Sketches of Spain har jag sedan tidigare och har skrivit om den här och här, de övriga albumen är nya bekantskaper. Jag har inte hunnit lyssna på dem särskilt mycket än, men jag tror inte jag kommer bli besviken. Miles ahead, Porgy & Bess och Sketches of Spain brukar räknas som mästerverk och några av alla russin i den stora Mileskakan. Dessa tre album har fått 5 av 5 stjärnor på allmusic.coms ranking, vilket brukar vara en god värdemätare på musik.

Gil Evans del i det hela? Gil Evans arrangerade låtarna till små symfonier. Till sin hjälp hade han alltid ett storband fullt med ypperliga instrumentalister som antingen på egen hand bygger upp stämningen eller lägger en ljudmatta som Miles trumpet kan sväva iväg över. Har man gillat Kind of blue kommer man nog gilla den här musiken också. Är man mer inne på sentida Miles så märker man snabbt att detta skiljer sig avsevärt från till exempel Bitches brew och Jack Johnson. Men det är egentligen lika het musik som Miles runs the voodoo down från Bitches brew. Bara att dessa inspelningar är mer lättlyssnade, men med samma intensitet och kompromisslöshet som det mesta Miles gjorde.

Visst är boxar i "verkligt" format mycket trevliga att äga, men den här kostar ett antal hundralappar om man vill köpa den faktiska boxen. Så att lägga 90 kr på de här 127 låtarna är verkligen årets största rekommendation. Det här är musik som lät fantastisk när den spelades in och nu snart femtio år senare blir man lika förtrollad som då. Denna musik kommer leva till tidernas slut. Det är verkligen inte mycket musik i den här världen som är så här bra. Lyssna och njut!

Peter & Annika

Vill bara göra er alla uppmärksamma på att Peter Jöback och Annika Norlin (Säkert!, Hello saferide) har skapat en väldigt fin duett som finns på Peters nya album. Han är med mig nu heter den och är ett relationsdrama mellan en man och en kvinna som kärat ner sig i samma kille.

Annika får återigen använda sitt bittraste norrlandshumör när hon sjunger om den kille som kändes som hennes prins men som nu har valt Peter istället. Jöback kan nöjt konstatera att "han är med mig nu". Och låten är storslaget orkestrerad som jag trodde att bara gamla Dusty Springfield-inspelningar kunde vara.

En liten pärla denna höstruskvecka.

Hit me with music

Popmusik är så underbart!

För den kan slå dig i magen och knocka dig totalt, utan förvarning. Även om man har lyssnat på pop sedan barnsben kommer det då och då skivor som slår undan benen. Det är lika härligt varje gång.

One good thing about music
when it hits you, you feel no pain

Som Bob Marley så fint förkunnade i låten Trenchtown rock.

Men åter till ämnet för det här inlägget.

Anna Järvinen!
Jag fick feeling!

Det är spröd folkpop med text på svenska av en tjej som sjunger så fint hon bara kan. Rösten trevar och ömsöm flyger fram över orden. Rösten blir ännu ett instrument i orkestern. Allt är ganska förtrollat och lite magiskt. Som en trollslända.

Allra mest låter det så självklart som bara den allra bästa musiken gör. Som att det inte fanns några alternativ. Inga kompromisser, ingen halvmesyr. Känn ingen sorg för mig Göteborg var tvungen att låta som att all energi i Håkans kropp komprimerats till fyrtio minuter popmagi. A love supreme med John Coltrane hade nog inte heller kunnat låta än som den gör i och med att han tonsatte sin religiösa övertygelse i fyra jazzlåtar. Nick Lowes mästerverk The Convincer blev det fjäderlätta album som han hade i tankarna. Och Sade hade nog inga andra utvägar när de gjorde Lovers rock. Minimalistiskt och överjordiskt gripande.

Vissa album har helt enkelt den självklarheten svävande över sig. Jag fick feeling är åtminstone bra nära dessa ovannämnda klassiker. Det är sol i sinnet och spring i benen och en sångerska med sin orkester i ryggen som svävar fram.

Jag trodde att Säkert hade gjort årets svenska-svenska popalbum och att Taken by trees hade gjort årets svenska-engelska popalbum. Säkert kändes som en milstolpe när den dök upp i vintras. Med texter om att vara "blek och feg och sävlig och lat" och att gråta sig till sömns. Jag fick feeling briljerar inte lika mycket med texterna men musikaliskt är detta flera resor bättre än Säkert. En sak är i alla fall säker: det är tjejerna som gör den bästa svenska popmusiken i år.