Bäst just nu vecka 38

1. Kanye West - Late registration (skiva) Nåt så fruktansvärt svår att sluta spela när man väl har börjat. Och favoritlåtarna växlar hela tiden, nu är det Diamonds are forever (remix) och när Jay-Z kommer in med lika mycket självfortroende och vilja som en adrenalinstinn ung boxare redo att gå på knock direkt är det för bra för att vara sant. "Difficult takes a day, impossible takes a week", förstås.
2. Kalle och chokladfabriken (film) Så snygg, så bra, som gjort för Burton och Depp.
3. Franz Ferdinand - Take me out (låt) Jag fattade inte då när den kom hur bra den är. Men nu 1,5 år senare kan jag inte sluta spela den. Högre och högre för varje gång.
4. The Hellacopters - Before the fall (låt) Jag är inte mycket för rock 'n' roll egentligen men den här låten sammanfattar allt som är bra med rocken. Driv, riff, och en urladdning som heter duga.
5. Sideways (film) Som en Garden state för något äldre personer men ändå precis lika full med humor, värme och kärlek.
6. Mazarine Street - Delirious (skiva) Helt plötsligt är man 17 år igen och sprang till skivaffären så fort feber skrev nåt som verkade nytt och fränt (väldigt ofta). Lyssnade mycket på skivan då men har legat ospelad väldigt länge nu. Bäst är gopselkänslan i Apocalypse right now och den minimalistiska p-funken i Tuff girl
7. Lira (tidning) Finfin tidning med skivtips man inte hittar på så många andra ställen.

Önskedrömmar

Jag önskar att jag gått på nån av Magic Numbers-konserterna nu. Skulle verkligen ha varit där. Det dumma är att komma på det i efterhand när recensionerna trillar in och P3 Live (borde tillfälligt döpas om till P3 Love) sände ju Hultsfredsspelningen i måndags, klart man blir sugen att gå på konsert. Deras version av Beyonces Crazy in love vill jag höra, varför släpps den inte som b-sida eller nåt? Den är nog, just det, magisk.

LeMarc

Jag är helt fängslad av vissa låtar på Peter LeMarcs nya skiva, framför allt två stycken. Marias kyrka och Evelina. Två av de vackraste låtar jag hört på länge, länge. Och vilken textförfattare han är Peter, smått otroligt bra, pricksäker utan att bli tråkig. Så bra att jag har lust att citera ett par rader.

Jag fann några bilder i en låda häromdan / Två amoriner i en fotoautomat / Vi drömde samma dröm / Vi var ett oslagbart par / Vår enda fiende var tyngdlagen / Som jämt höll oss kvar.

Jag vet att varje väntan har ett mål / Så lova mej att akta dina ögon blå

Hon sa vi hade känt varann en evighet / En evighet, det är en lång tid det / En evighet kan vara en söndag i april / Eller två ensamma människor på en suddig bild - Marias kyrka

Nu när skylten har slocknat och kassan är klar / Nu när kocken har gått hem / Är det bara du och jag kvar / Du känner inte igen mej / Men jag satt här i smyg och såg på hur du grät / Du påminner om någon jag älskade en gång

Du var den vackraste kvinna / som gått i regn utan skor - Evelina

Krönika: Falsksång i allmänhet och Håkan i synnerhet

Det är på tiden att jag skriver nånting om ämnet falsksång och sångare som inte kan sjunga. Jag har ju alltid försvarat alla dessa av diverse anledningar men ibland när diskussionerna väl dyker upp kan det vara svårt att minnas alla argument som man kommer på ibland mellan varven. Här är några argument och motfrågor:

• Spelar det någon roll att personen inte är bäst i världen på att sjunga? Nej, förstås inte, det blir lika knäppt som att alla gitarrister måste vara felfria och tekniskt skickliga. I alla fall nästan.
• Lyssna på texten. En person som sjunger falskt har garanterad någonting viktigt att säga, annars skulle han/hon nog inte sjunga alls. För egen del lyssnar jag noggrannare på texterna om sångaren inte är perfekt.
  
• Det är skönt om inte allt är strömlinjeformat. Det får mig ofta att tänka på Fame Factory, Idol och annat skräp, sångare som kan sjunga men som gör det av fel anledning, nämligen att tjäna pengar och bli berömda. Vissa undantag finns. Det finns ett talande citat från någon folkmusikgrupp eller så som är ungefär (minns ej exakt ordalydelse): "Stäm inte instrumenten så noga. Det blir så ointressant då." Det måste få finnas utrymme att chansa och göra fel i musiken, det blir på något sätt roligare att lyssna på när Chet Baker missar en ton i Over the rainbow än om han hade satt den perfekt. Man behöver inte alltid sträva efter perfektion.
• Om jag begränsar mig till popmusik så handlar den oftast om att förmedla en text eller känsla. Det kan man göra genom att sjunga, skrika, viska, skratta, gråta eller vad som helst bara man når fram till lyssnaren. Man måste övertyga lyssnaren. Därför känns det mer äkta (skitsvårt uttryck att använda jag vet men ibland måste man) när Håkan desperat skriker ut "Jag vill veta om kärlek finns" än om t ex Carola hade sjungit det. Så är det i alla fall för mig.
  
• Här kommer mitt näst bästa argument men som är så svårt att säga eftersom det mest låter fånigt, i text går det bättre. Anledningen till att jag lyssnar på musik är oftast för att bli berörd på ett eller annat sätt. Och när Håkan eller någon annan sjunger sina bästa låtar, visserligen falskt och skevt men ändå så oerhört mycket från hjärtat känns det precis som att personen i fråga sitter på min sängkant och spelar enbart för mig. Det är ju det man vill åt. Det är ju till stor del därför man lyssnar.
  
• Det bästa argumentet sammanfattas med ett ord: Identifikation. Jag är inte särskilt bra på att sjunga själv, sjunger hellre än bra som det heter. Och grunden till att man gillar nånting är ju att man antingen kan/vill identifiera sig med artisten eller artistens publik. Så är det med allt jag gillar från Jonas Kullhammar, Håkan Hellström till Otis Redding och Miles Davis. Personligen tycker jag att det var rätt skönt när Håkan slog igenom och gjorde det "tillåtet" att sjunga falskt. Alltså har jag inga som helst problem med att identifiera mig med alla sångare som sjunger falskt men från hjärtat. Det är ju så jag själv skulle göra.
  

Tillägg: Det finns förstås mycket falsksång som inte är bra, givetvis, precis som det finns duktiga sångare som inte är bra.

CDON Downloads

Testade CDON Downloads i veckan för att se hur det funkade med legala nedladdningssajter. Det fungerade helt ok. Smidigt att välja låtar och provlyssna men utbudet måste förstås bli större och det råder väl inga tvivel om att det kommer att bli.

Här är vad jag laddade ner (kostnad 60 kr):
Monica Zetterlund - Bedårande sommarvals
The Beach Boys - Wouldn't it be nice
Sam Cooke - You send me
Lars Winnerbäck (Live) - Stort liv
Miles Davis - A tribute to Jack Johnson (album)

Monica Z och Sam Cooke är ren och skär (skör) perfektion. Musik blir inte bättre än så. Beach Boys är nästan i den nivån. Miles Davis har jag inte hunnit lyssna på så mycket, ber att få återkomma i ämnet.

Nya skivor (+ en film)

Beställde just
Kanye West - Late registration
Peter LeMarc - Sjutton sånger
Håkan Hellström - Gårdakvarnar och skit

Kanye och LeMarc kanske låter lite udda för många. I min värld är det självklart. De har inte så många likheter rent musikaliskt förutom att båda två är väldigt skickliga på respektive hantverk. Kanyes alla samplingar och oneliners. LeMarcs texter och röst. Kan nog inte bli annat än bra.

Förresten, Garden State är en alldeles underbar film.

Hur ska man lyssna på musik? Del 3

Del 3: Musik att diska till

För att diskningen ska gå så smidigt och bli så rolig som det nu är möjligt är bra musik det enda som gäller. Och inte vilken musik som helst, det måste vara musik som det går att sjunga med till. All instrumentalmusik inkl jazz går bort. Fram med långa episka pop-/rocklåtar företrädelsevis Lars Winnerbäck, Tomas Andersson Wij, Ted Gärdestad, Ulf Lundell, Håkan Hellström, Peter LeMarc, Doktor Kosmos m fl. Annars kan man ta gamla soullåtar. Otis Redding, James Brown, Marvin Gaye m fl som även sätter benen i gungning. Se där! Ingen anledning att klaga längre.

Tidigare delar i serien: Del 1 - Jazz till frukost. Del 2 - Sommarmusik.