Nick Lowe - En kärleksförklaring

Det finns egentligen ingen logik i att jag gillar Nick Lowe. Han är lika gammal som min mamma men mamma har nog aldrig hört talas om Nick Lowe.

Det hela började med att alla fyra feber.se-skribenter (Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson) recenserade Nicks senaste studioplatta The convincer från 2001. De äldre i gänget (Mats och Lennart) gav den 10/10 och de något yngre (Jan och Andres) gav skivan 8/10. På cd-rea mot slutet av året hittade jag skivan för bara 50 kr och var så klart tvungen att köpa den utan att ha hört en ton.

The convincer är ett mästerverk. Punkt slut. Den har fem låtar som jag har gett fem stjärnor till i iTunes. På Sades Lovers rock och Det är så jag säger det med Håkan Hellström har jag också satt högsta betyg på fem låtar. Känn ingen sorg för mig Göteborg och Pengabrorsan har fyra sådana låtar. Men hela The convincer är egentligen ett enda långt pärlband med poplåtar från himmelriket. Nick sjunger om kärlek han haft, kärlek som gick honom ur händerna, kärlek som kommer.

På omslaget sitter han med en cigarett och kostym och tittar in i kameran. Och det är också en väldigt bra förklaring till hur skivan låter. Det är inga poser, ingen attityd, bara välklädda, något ärrade sånger av en man som sett och upplevt det mesta.

En sak som förtjänas att nämnas och som inte tas upp när Nick Lowe diskuteras (vilket förstås görs alldeles för sällan) är att han är en fruktansvärt bra sångare. På många sätt en fullfjädrad sångare. Inte något stort röstomfång men precis som Moneybrother vet han hur man fyller varenda fras i låtarna med maximalt med känsla.

Från början var Nick Lowe pubrockare och var, såvitt jag vet, på många sätt stilbildande inom det området. Jag har inte hört särskilt mycket av hans musik från den tiden men vissa låtar som han skrev tidigt i karriären spelar han på livealbumet Untouched takeaway. På den skivan visar han hur bra han är live, nästa gång han kommer till Sverige ska jag vara där även om jag så är tio år yngre än den näst yngsta i lokalen.

Höjdpunkten på Untouched takeaway är hans stilsamma version av (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?. (En låt som bland annat är känd för att Bill Murray sjunger kareoke till den i Lost in translation.) Framför allt har låten en text som man kan tänka på varenda gång världen känns som att den motarbetar en. Vad är egentligen så konstigt med fred, kärlek och förståelse?

"As I walk
This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity.

I ask myself
Is all hope gone?
Is there only pain and hatred and misery? Oh yeah.

And each time I feel like this inside,
There's one thing I wanna know:
What's so funny 'bout peace love & understanding?"
(Nick Lowe - (What's so funny 'bout) Peace, love and understanding?)

Nu är Nick Lowe på gång med uppföljaren till The convincer, länk, och 26 juni är med andra ord ett datum att rödmarkera i almanackan för alla oss som fortfarande köper skivor. Dessutom är Nick Lowes idol Jim Ford på tapeten. Jim Ford gjorde ett enda album, Harlan county, som slarvades och glömdes bort alldeles för fort. Efter Sonics stora artikel om Jim Ford från i höstas har albumet nu blivit återutgivet med en lång rad bonuslåtar. Jag har ännu inte hört det och hur det låter får bli en annan utläggning. Men det kanske kan ge några hintar om varför Nick Lowe blev den han blev.

Det finns möjligtvis ingen logik till att man som tjugotreåring gillar en gråhårig gubbe som sjunger vuxenpop men det är så fruktansvärt bra gjort att jag kapitulerade redan när jag hörde She's got soul för första gången för många år sen. Tills nya albumet kommer rekommenderar jag alla, gammal som ung, att lyssna på The convincer och Untouched takeaway. Dessutom rekommenderar jag varenda konsertbokare i landet att locka hit Nick Lowe för en turné.

So sweet

Är inte detta något av det sötaste som har skådats på länge? Norah Jones och Kris Kristofferson som sjunger en gammal Johnny Cash-låt och båda verkar ha glömt att det sitter en publik framför scenen för de kollar in varandra oavbrutet. Kris Kristofferson har ju varit med i matchen länge och säkert uppträtt med de flesta. Ändå lyser det i ögonen på honom genom hela låten. Norah har ju redan bland annat hunnit med att sjunga med Dolly Parton på förra skivan och här får hon uppträda med ännu en idol. Och det syns verkligen hur mycket hon uppskattar det.

Dolly

Det skrivs mycket om Dolly Parton för tillfället. Svenska dagbladet till exempel idag ägnar fyra sidor åt historien om hennes liv. Anledningen är förstås att hon är i Sverige igen och ska göra tre snabbt slutsålda konserter med start ikväll.

Jag var tvungen att ta fram den enda cd jag har med Dolly och lyssna från början. Det är en cd med albumen Jolene och My Tennessee mountain home på. Jag köpte den 2004 och då från den dagen älskar jag verkligen Jolene (låten) och I will always love you mer än mycket annat. De är tydliga bevis på Dollys storhet och värda fem stjärnor av fem möjliga alla dagar i veckan.

Glöm Whitney Houstons wailande till I will always love you och glöm för allt i världen den grupp som i samband med fotbolls-vm 94 gjorde en version av Jolene med texten "Brolin, Brolin snälla ta inte min man". Jolene är så mycket bättre än så. Det är en fantastisk berättelse om Dollys vädjan till den snygga och attraktiva Jolene om att inte ta killen som de båda håller kär. Jolene är tillräckligt snygg att få vem som helst, men Dolly vill bara ha Honom och ingen annan, och hon skulle bli förkrossad om Jolene gick och tog Honom bara för att hon kan.

I will always love you är en av de största snyftarlåtar jag vet. Jag kan knappt lyssna utan att få en klump i halsen. Det är så rasande vackert att nästan inga andra låtar kan jämföra sig med den. Folk som bara har lyssnat på refrängen kanske tror att det är en lycklig kärlekslåt men i själva verket är det tvärtom och i verserna får man reda på hur det egentligen ligger till. Sådana tricks fungerar alltid lika bra; att framföra en dyster låt så att den kan misstas för en glad låt eller att ta en dyster text och sätta till ett glatt komp.

Nog om dessa två låtar. Cd:n med Jolene och My Tennessee mountain home är riktigt bra hela vägen även om inga andra låtar är i närheten av att vara så fulländade som Jolene och I will always love you. Men albumen förklarar verkligen varför det skrivs så mycket om Dolly nu och varför stora ishockeyhallar säljer slut på knappa timmen.

Kom ihåg

Kom ihåg kära läsare att aldrig missa om Jonas Kullhammar eller Timbuktu kommer förbi din stad. Jag såg Jonas Kullhammar med Kullrusk i förra veckan och igår såg jag Timbuktu & Damn!. Man blir aldrig besviken. Eller rättare sagt, man kommer börja yra om saker som "bland det bästa jag sett" och "synd att du inte var där, du missade den fetaste spelningen i år". Det gäller samma sak för Kullhammar och Timbuk som för Håkan Hellström och Moneybrother. Köa i timtal och res vart du än behöver, för när det väl är dags för konsert vet man att det kommer att bli sjukt bra.

Hur ska man lyssna på musik? Del åtta

Bob Marley i hörlurar

Har suttit och tentapluggat mycket den senaste tiden. Ibland med Bob Marley i hörlurarna och det låter verkligen bra - i dubbel bemärkelse. Ju mer man lyssnar, och framför allt ju noggrannare man lyssnar, desto mer inser man hur overkligt bra Bob Marley & The Wailers är. I var och varannan låter ligger det orglar, basgångar och slagverk i bakgrunden och bara väntar på att upptäckas. Det glimrar väldigt mycket guld i det dolda.

Jag började lyssna på Bob Marley på gymnasiet, för sex år sen tror jag. Jag började med att köpa två samlingsskivor. För två år sedan köpte jag mitt första marleyalbum, Exodus, på en skivmässa. Nu, som en följd av mitt tentapluggande, har jag köpt mina marleyalbum två och tre: Natty dread och Uprising. Jag har bara lyssnat på dem en gång vardera och de verkar vara nästan lika bra som Exodus är.

Bob Marley är ju en sån artist som gör sig enormt bra överallt: hemma, på festen, på stranden, i hörlurar, i bilen, var du vill. Men kom ihåg att lyssna på samspelet på låtarna. Alla ljud är helt perfekt producerade. De spelar tillsammans som att de är telepatiskt länkade till varandra och uppe det på ligger en av världens bästa sångare. Vissa låtar är så snyggt kryddade med olika instrument att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Man kan bara lyssna en gång till. Och en till. Och le med hela kroppen.

Listälskare som man är kommer, här mina topp fem Bob Marley & The Wailers-låtar för tillfället:

1. Bend down low
2. So Jah s'eh
3. Waiting in vain
4. Could you be loved
5. Stir it up
   

Last.fm

Sedan någon vecka tillbaka finns jag också på last.fm. Klicka här för att se vad jag lyssnar på.