Musikens kraft

Det måste finnas ett sätt att spela tonen C så att folk bryter ihop
- Jan Johansson

Vad är egentligen hemligheten med musik som går rakt till hjärtat? Mitt hjärta är i alla fall extremt lättövertalat när det kommer till musik. Musik är den enda konstform som jag reagerar så starkt på att jag faktiskt då och då nästan bryter ihop när jag hör någon ta tonen C exakt rätt i rytmen och rätt i livet. Mycket av mitt musiklyssnande strävar faktiskt efter sådana klimaxsituationer. När ingenting annat i det ögonblicket räknas än rytmen, sången, rösten, tonerna eller känslan.

Dessvärre, eller kanske ska man vara tacksam, kommer sådana situationer sällan när man är beredd på det, förmodligen aldrig. Men det är ju som med kärleken, man blir alltid som allra mest kär när man som minst anar det. Samma sak med musiken. Den når alltid längst när man som minst anar det.

I tisdags tog jag med min Ipod ut på promenad, klickar på "Blanda spår" och Al Greens Tired of being alone blev första låten. Reaktion: jag börjar gråta. It's a good thing tears never show in the pouring rain så att säga.

Samma sak hände med Evert Taubes Pierina. Jag fick hem den stora Taubeboxen häromveckan. Första låten jag spelade var Pierina, en låt med gudabenådad melodi och vansinnigt vacker text och tårarna rann.

Givetvis finns ju motsatta situationer, när musiken tar en upp till glädjenivåer man inte trodde fanns. När en dj lägger på Kom igen Lena i precis rätt ögonblick till exempel. Eller när jag hör Monica Zetterlund sjunga så vackert och känsligt. Då blir jag ofta helt ställd och skakar på huvudet och muttrar nåt om "att det är för bra för att vara sant".

Den allra bästa musiken har en sådan självklarhet i sig att den inte går att argumentera emot. Nu lyssnar jag på Ibrahim Ferrers skiva Buenos hermanos, över inspelningarna på nästan alla låtar svävar en sådan självklar aura att mycket annan musik bleknar. Här finns sådana färger, klanger, känslor, rytmer, melodier och sång som är få förunnat att få medverka på.

Det är väl som Nick Lowe brukar säga: Det krävs mycket tid för att få låtarna att låta som om jag nyss skrev dem.

Bästa public service tv-programmet för närvarande knyter också an till detta. I höstas gjorde Kristian Luuk briljant musik/intervju-tv i Videokväll hos Luuk. Nu gör Papa Dee lika lysande musik/reseprogram i Papas kappsäck där han reser runt världen och spårar ursprunget till olika musikstilar. Senast var han i El Barrio i New York och pratade med gamla salsahjältar och förra veckan var han i Jamaica och jammade med ska- och reaggepionjärer. Lysande tv och vilket drömjobb för Papa Dee! Om man har öra för annat än västerländsk pop- och rockmusik kommer man definitivt gilla Papas kappsäck.

Ett tag när jag fick den omöjliga frågan: Vad lyssnar du på för musik? brukade jag svara "Jag lyssnar på musik man kan dansa till". Ingen som fick höra det svaret fattade vad jag menade. Men det svaret stämmer bra. Jag lyssnar ofta på musik man kan dansa till.

Jag borde nog inse bättre att rytmbaserad musik har en nästan lika stor del av mitt musikaliska gillande som melodibaserad typ pop. När jag var sjutton, arton, nitton köpte jag rätt mycket jazz, reagge, funk, ska, hiphop. I samma veva fick jag Buena vista social club-soundtracket i julklapp. Sedan dess har det bara fortsatt. Och det är ofta sådana (eller närbesläktade) genrer som Papa Dee letar efter.

Det han hittar är tydliga exempel på musikens kraft. Att nå rakt in i hjärtat på människor över hela världen.

Talangjakt

Från American idol i TV4 i måndags. Jag skrattade så jag grät.

The music works in mysterious ways

Det är konstigt med musiklyssnande för det kan gå precis vilka vägar som helst. I morse såg jag på Nyhetsmorgon och där stod Eric Gadd och levererade knivskarp Prince-funk på svenska, uppbackad av ett makalös band (med bl a Goran Kajfes). Och som han sjöng Eric! Nog för att han alltid varit en duktig sångare men idag blev jag verkligen påmind om det. Klockrenare falsettsångare i Sverige kan jag inte komma på.

Kommande svenskspråkiga albumet kan nog bli en höjdare. Nya singeln Tvåhundra tusen lovade gott. Kika på den och gamla Kom hit och ta (lyssna bara på den inledande basgången - så komplett funky - I love it) här.

Denna dag har alltså blivit en funkdag och det tackar jag Eric Gadd för.


Funk is like love, it's a strong feeling.

Vackrare

En av förra årets bästa skivor var en som hippa musikjournalister inte ägnade en enda textrad åt.

Sven-Bertil Taube - Alderville road

Om man inte störs av texter om nymjölkad mjölk i ett krus, att segla världen runt och sen förlora en halvmiljon blott för en kvinnas skull och dylikt finns det ingen anledning att inte lyssna på Alderville road. Låtarna är så klart Everts och låtarna från Sveriges bästa låtskrivare är fortfarande glimrande poetiska trots femtio, sextio år eller så på nacken.

Och Sven-Bertil, 74 år, sjunger så varmt och känsligt som få andra i detta land. För alla som har sett Från tango till Taube på tv eller i verkligheten vet hur fint det låter från hans stämma. Åldern och visheten färgas i rösten. Duetterna med Lisa Nilsson och Håkan Hellström är minst lika bra de. Då skapas ett möte i musiken som tillför ytterligare dynamik till låtarna. Håkan sjunger kanske bättre tekniskt här än han gör på sina egna skivor. Deras duett Vackert så var en av förra årets bästa låtar.

Det är svårt att välja favoritlåtar från en så här bra skiva. Men jag måste nämna Balladen om Gustaf Blom från Borås - en evighetslåt med vers på vers om äventyr på världshaven, Morgon i Ligurien - en poetisk berättelse om den undersköna Pierina, Linnea - en låt om kvinnan med det allra vackraste namnet i världen.

Alderville road är en underbar skiva. Jag är 23 och älskar den förbehållslöst, det här har ingenting med modernitet att göra. Det är låtar och sång och spel av gediget hantverk som alla kan, och borde, uppskatta.

Miles som chef

Lira bjuder på utmärkt läsning på sin hemsida. En lång artikel om hur Miles Davis var som chef.

– Det första jag tittar på hos en musiker är hans sätt att föra sig, svarar Miles. Vad han bär för kläder, hur han pratar, hur han går. Sedan har vi förhållningssättet till instrumentet. Om han plockar upp det som om det vore en förlängning av kroppen, då kan man nästan förutsäga hur det kommer att låta.

Bäst just nu

Veronica Maggios nya singel Måndagsbarn är det bästa nya svenska jag hört på mycket länge. Den är precis så härligt sextiotalssouldoftande att man kan sitta och le genom hela låten. Jag faller direkt. Det finns någon slags omedelbarhet i den sortens musik som talar direkt till mitt hjärta. Inga omvägar via hjärnan, det är inte hip musik, inga musikteorier som ligger bakom. Bara soulkänsla, stråkar, tamburiner, bas och mycker mer. Dessutom sjunger Veronica fruktansvärt bra. Man kan lyssna lite på hennes myspacesida, annars brukar P3 spela den ganska ofta nu. Egentligen är den ju precis allt vad Amanda Jenssens debutsingel borde ha varit men inte blev.

En grupp som nog kommer bli hajpade i vår är göteborgska duon Pacific. De började väl i och för sig hajpas redan förra sommaren då de släppte en av 2007 års bästa låtar, Sunset blvd. En magnifik modern poplåt som lånar versmåtten från Isley brothers gamla soulklassiker This old heart of mine. I höstas bjöd de på en av förra årets bästa konserter. Båda bandmedlemmarna framme på scen med laptop, nån synth, en sångmikrofon, ljuseffekter och kanske lite till, det kanske låter som en platt beskrivning men låtarna bjöd verkligen upp till dans. Jag minns särskilt en som borde hetat Do it, texten gick bara "Do it, do it, do it..." om och om igen. Jag hittar ingen låt med namnet Do it på låtlistan till kommande albumet Reveries, jag hoppas bara att den går under ett annat namn. Albumet kommer 27/2.