Exile on Wollmar Yxkullsgatan

Det bloggas på tok för lite om Håkans b-sidor. Jag har gjort det här om Zigenarliv dreamin' pt 1, här om För sent för edelweiss och här om Båda sidor nu. Alla tre är essentiella låtar för fans. För sent för edelweiss var ju till och med så bra att den återanvändes som titelspår på nya skivan, och inte bara som b-sida till Klubbland.

Senast i raden är singeln Kär i en ängel som har försetts med b-sidan med den geniala titeln Exile on Wollmar Yxkullsgatan. Även den är helt essentiell. Enligt Håkan ströks Exile till förmån för Långa vägar och det beslutet är helt korrekt. Långa vägar är klart bäst på nya skivan och kanske den näst bästa håkanlåten efter Kom igen Lena. Däremot kunde Flyg lilla fjäril eller de fyra årstiderna strukits från albumet till förmån för Exile on Wollmar Yxkullsgatan.

Låten är en rockrökarboogie, lika ostyrig och skitig som Zigenarliv dreamin' pt 1. Men Exile är bättre! Texten är ett mysterium och bitvis ohörbar. Ett parti tror jag går så här:

"Tack för freaksen, och Buffalo Springfield med. För många dyra skor och döda ögon."

Och lite senare ropar han ut "Jag är i dina armar igen. Bohuslän, Bohuslän, Bohuslän" som från ingenstans. Jag fattar inte så mycket. Men detta är en primitiv rökare med gnisslande gitarrer, orgel, trummor, körer som är halvt osynkade med varandra. Praktiskt taget en låt som kan få vem som helst att bli kär i rocken igen. Och det är inte det lättaste. Det låter som om de ännu en gång försöker destillera energin från ett helt rockband i en tre och en halv minuter lång låt. Förmodligen är detta en förstatagning, jag har svårt att tro att nåt annat.

Köp låten och lyssna. Den tian det kostar kommer ta er långt, långt bort. Den är ett löfte om att allt är möjligt. Den bevisar - igen - att Håkan Hellström är den intressantaste artisten i Sverige nu och det är ännu en låt i raden av oförglömliga b-sidor som förtjänar mycket mera strålkastarljus.

Ludvig och Nina = sant

Kanske är det mest jag och Tobias Brandt som bryr oss men nu står det klart att Nina Ramsby och Ludvig Berghe Trio gör en skiva ihop som kommer i september enligt Ninas myspace. Där kan man också lyssna på tre spår

När jag hörde Ludvig Berghe Trio i september fick jag tillfälle att berömma Ninas text till Berghes Just her weekend fling. Då trodde Ludvig att det kanske kunde bli något samarbete och nu är det alltså klart. Två av Sveriges bästa musiker ihop, en superskicklig pianist och en sällsynt unik sångerska, det borde inte kunna bli något annat än grymt.

Jag väntar med spänning på skivan!

25 % anglofil

Tänkte skriva några rader om den senaste bästa skivan jag har skaffat. The Last shadow puppets - The age of the understatement.

Det är sidoprojektet från sångarna i Arctic monkeys (Alex Turner) och The Rascals (Miles Kane) och det är en bitvis strålande skiva. Typiskt urbrittisk pop med starka dofter av sextiotalet. Storögt sneglande bakåt men stadigt i samtiden utan att bli tråkigt. Är man det minsta anglofil i sin popsmak är detta en finfin skiva. Min popsmak är cirka 70 % svensk, 25 % engelsk och 4 % amerikansk och 1 % övrigt. Detta är den finaste brittiska popen jag hittat sedan The Beautiful south släppte Golddiggas, head nodders and pholk songs 2004.

The last shadow puppets är som bäst i titelspåret och Standing next to me samt och den stilla vaggande fantastiska Meeting place som med en ljuv trumpet och smäktande stråkar är en av årets finaste popsånger. Ja, en av årets finaste låtar alla kategorier. Perfekt sjungen med tydlig brittisk dialekt. Låten finns på bandets myspace. Alla borde lyssna, de flesta borde köpa skivan.

Sedan kan man ju bara häpna över att Alex och Miles bara är 22 år gamla...

Björns vänner kom tillbaka!

I bakgrunden hörde jag nån leka hundvalp

Briljant!