Tre snabba låttips

Vapnet - Thoméegränd. Strålande popmusik. finns hos Hybris. "Jag vet hur du går / Från ditt jobb till bussen och hem / Hur du följer Thoméegränd / Och jag hänger på Domus så jag får se dig"

Lerkruka - Lilla syster. Tungt, gnissligt, älskvärt. Finns på bandets hemsida. "Jag är så less lilla syster kom och krama mig / Jag är så less lilla syster kom och krama mig / Kommer du ihåg när jag var så där okrossbar? / Se på mig nu, kall och ledsen / Krama mig hårt i natt."

Sofi Hellborg med Timbuktu - Har du hört. Svensk afrofunk är inte varje dag man hör. Finns på Sofis hemsida. "Har du hört på galenskapen? / Vi ska få fred med dyra vapen / Va, är det sant? Fredligt militant? / Ingen ska få komma här och säga att det inte är / lönt att säga nej till en dum grej"

Miles Davis - Someday my prince will come

Om jag först var lite tveksam till hur bra Sketches of Spain var så är det ingen tvekan om hur bra Someday my prince will come är.

Den är inget annat än ett mästerverk.

Detta är det sjätte Milesalbum som jag skaffat och det är bara Kind of blue som är bättre men Someday är snudd på lika bra, lika vacker, lika brilljant. Och det är inte så konstigt, skivan är inspelad i mars 1961, för 45 år sedan alltså. De flesta musikerna är kvar från Kind of blue-sessionen. Jimmy Cobb trummar, Paul Chambers spelar bas, Wynton Kelly som bara fick spela piano på Freddie Freeloader får här spela på alla låtar, John Coltrane är med på två spår annars är det Hank Mobley som fått ta Cannonball Adderlys plats och han gör det riktigt, riktigt bra.

Detta är midnattsjazz och frukostjazz och middagsjazz och kärleksjazz och precis vad ni vill. För det är grymt bra rakt igenom, upp och ner, inifrån och ut, kors och tvärs, fram och tillbaka. Det var rätt länge sen jag blev så överraskat glad över en jazzskiva. Jag trodde jag hade lärt mig nånting om hur vacker musik i allmänhet och jazz i synnerhet kan bli och ändå så blir jag överkörd och lycklig av den här stillsamma, eftertänksamma skivan.

Radioprataren Stefan Wermelin brukar tydligen fråga personer han möter om deras musikaliska husgudar så här: "Två namn får du säga. Så får man ett hum och man vet ungefär var vi ligger" (La Musik nr 3). På en sån fråga finns det bara två namn som verkligen skulle gälla som svar. I mitt fall heter dom Håkan Hellström och Miles Davis. Håkans plats är given efter alla dessa år, den andra platsen är mer tveksam. Vilka finns egentligen som man bryr sig så mycket om?

• Jonas Kullhammar förstås men mest för hans skivbolag och för att han hjälpte mig att få upp ögonen för jazzen och kanske inte så mycket för hans egna plattor.
• Bob Marley har jag knappt hört en dålig låt med men jag lyssnar inte särskilt mycket på Marley ändå.
• Marvin Gaye? Fantastisk sångare (kanske den bästa röst jag kan komma på) men än så länge har jag faktiskt bara duettskivan United med Tammi Terrell samt en live-dvd och det är lite för lite för att ta plats bland mina musikaliska husgudar.
• Oasis var stora under några år på högstadiet men det är länge sen nu.
• bob hund var stora under gymnasiet men knappast musikalisk husgud.
• Nicolai Dunger har jag åtta skivor med och är en ganska stark kandidat, främst för viljan att aldrig sluta experimentera.
• Goran Kajfes är den musiker som har medverkat på flest plattor i min samling, både i eget namn och med Oddjob, Nacka forum, Nicolai Dunger, Bo Kaspers Orkester, Papa Dee, Mando diao, The Solution, Moneybrother och ev. ännu fler.
  

Alternativen är inte jättestarka (för utom Kullhammar) men när man hör skivor som Someday my prince will come blir det tydligt att Miles är en av två musikaliska husgudar. Och det är nog inte omöjligt att Someday my prince will come tar en plats bland 10 skivor på en öde ö nån gång i framtiden. Eller så är allt bara en stormig förälskelse. Det kan ta slut imorgon eller hålla på för alltid. Ibland är det så.

Den första vårsolen

Jag hade egentligen tänkt skriva en text om Torbjörn Zetterbergs Krissvit men den får vänta.

Det kom lite annat i vägen som jag bara måste berätta om.

Till att börja med kom den första vårsolen till Linköping idag. Jag älskar den och allt vad den för med sig. Miriam Aïdas Meu Brasil i lurarna och en stilla promenad och sinnena tinar.

På Beautilful souths hemsida får man veta att kommande albumet är färdiginspelat och snart klart att ges ut. På en engelsk skivbutiks hemsida ser jag att releasen är satt till 15 maj. I count the days. Uppföljaren till 2004 års bästa platta är på gång.

Joakim Simonsson verkar vara en pianist att räkna med. Har inte hört skivan än men hittade en fin liveinspelning på hans hemsida.

Det är alltid fint att hitta skivor i sin skivsamling som man har lyssnat på lite för lite för att sedan bli knäckt av hur bra de är. Jag håller för tillfället på att (försöka) lyssna igenom varenda cd jag har i mina skivhyllor. Istället för att stoppa tillbaka skivorna när jag har lyssnat på dem låter jag de ligga framme vid stereon och så ser jag hur skivhyllorna blir lite mindre fulla dag för dag. Har hållit på i minst en månad och kommit halvvägs kanske. Ibland blir man förvånad över hur lite man lyssnat på vissa skivor. T ex Smokey Robinson & The Miracles dubbelmacka Going to a go-go/Away we go-go, riktigt bra soul. Bäst av alla 27 låtar på skivan är You don't to have to say you love me som ni kan ha hört med t ex Dusty Springfield men det är denna versionen som är grejen. Smokey sjunger så ljust med sin falsett om att Hon inte behöver säga att hon älskar honom, bara kanske vara nära honom en liten stund just nu, inte för alltid, för han vet att kärleken från hennes sida är slut. Trots att hon har svikit honom vill han ha henne kvar. En mastodontlåt i sin pampighet trots dess trasiga text. Den fick mig att gråta en skvätt och det är ett säkert tecken på en stor låt.

I höstas på skivmässa köpte jag Simon & Garfunkel-plattan Bridge over troubled water och jag lyssnade på den ett par gånger då men sedan dess har den mest fått stå som hyllvärmare. Men i veckan plockade jag fram den och slås över hur bra den är. Rakt igenom lysande låthantverk. Jag slås över hur mycket död och olycklig kärlek det är i texterna. Eva jag hänger mig för kärleken, typ. Trodde inte att de sjöng om sånt men där hade jag lite fel. Jag slås över att de kunde göra snudd på euforisk popmusik i Keep the customer satisfied, en helt lycksalig popdänga.

Men bäst av allt är förstås The only living boy in New York - både före och efter Garden state. Framför allt efter att man har sett den. Då glömmer man den inte. "I get the news I need on the weather report / I can gather all the news I need on the weather report / Hey, I've got nothing to do today but smile". Samtidigt som Zach Braff, Natalie Portman och Peter Saarsgard testar ekot i det bottenlösa stenbrottet. (En sak som jag aldrig begript med tanke på den scenen är att bilden på filmaffischen/dvd-omslaget är tagen i solsken men i filmen är det ösregn.)

Med tanke på vårsolen lyssnade jag på Summer breeze, både med Jackie Mittoo och Isley brothers. Och nu fattar jag texten bättre. Det är inte "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jazzman in my mind" utan "summer breeze makes me feel fine / blowing through the jasmine in my mind". Men det hade varit hundra gånger coolare om det hade varit jazzman...

Båda sidor nu

Håkan har gjort det igen, en alldeles nödvändig b-sida alltså. I alla fall för alla som bryr sig och slår klackarna i taket så fort nästa Håkan-släpp är på gång. Senast i raden är singeln Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig som har fått en fin pianoballad till b-sida, Båda sidor nu heter den och är en Joni Mitchell-cover.

Och jag skulle ha ringt dig ikväll
men handen fastnade framför mig
Och jag skulle sagt: jag älskar dig
men stolthet kom i vägen

Du eller jag vem är konstigast?
Är det bara jag som förändrats?
Ja nåt är borta
men nåt hittas varje dag

Har sett livet från båda sidor nu
Från upp och ner
Och ändå ser jag bara livsillusioner
Och nu minns jag
jag förstår inte livet,
inte det minsta

Håkan Hellström - Båda sidor nu (Both sides now, Joni Mitchell, fritt översatt av Håkan Hellström)

De spanska skisserna del 2

Nu vet jag vad jag ska tycka om Sketches of Spain. En lyssning på ganska svag volym som ackompanjemang till mitt tentaplugg var allt som krävdes.

Det är en underbar skiva.

Jaga min jazz

Dagens låttips är Airborne med Jaga Jazzist som finns att hämta på deras hemsida. Något som alla borde göra. Lars Horntveth spelar helt underbart på sin basklarinett, bara det är en anledning så god som någon att lyssna. Den går nämligen inte av för hackor.

Jazzhumor

Jonas Kullhammar Quartets kommande skiva (släpps 19/4 enl cdon) kommer heta Son of a drummer som en kul passning till Per Gessles Son of a plumber. Kullhammar - Gessle 1 - 0.

Miles Davis - Sketches of Spain

Vissa skivor handlar om kontraster mellan genrer och tempo.
Vissa skivor handlar mest av allt om enskilda låtar.

Vissa skivor handlar om att bygga stämningar. Detta är en sån skiva.

Sketches of Spain är en av Miles största klassiker vid sidan av Kind of blue. Bithes brew, In a silent way och några har väl ungefär samma klassikerstatus som de spanska skisserna som han och Gil Evans & co gjorde 1959-1960.

Det låter knappast som jazz brukar låta och inte riktigt som klassisk musik heller men nånstans däremellan befinner sig skivan rent ljudmässigt. Sen börjar det bli svårt att beskriva den. Den tog mig inte i ett järngrepp som Kind of blue gjorde första gången som jag hörde den. Och den skakar inte om och livar upp som Miles smiles. Men det är långt ifrån besvikelse också, det är en skiva som handlar om att bygga stämningar och som sådan är den utmärkt. Det är lätt att föreställa sig den torra spanska landsbygden under den stekande solen. Miles spelar förstås oklanderligt, kanske mest i låten Saeta där han får briljera med sin trumpetton.

Summa sumarum vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den. Det är en bra skiva inget snack om den saken men den har inte överraskat heller. Förmodligen kommer den att växa med tiden. Och det är ju alltid ett gott tecken.