Med kärlek

I veckan har jag varit på två fantastiska konserter. En med jazz och en med pop.

Ludvig Berghe Trio har alltid varit ett av mina favoritjazzband. De släppte sin första skiva när mitt jazzintresse började växa till sig, runt 2002-2003. Då följde jag typ allt som Jonas Kullhammar och hans skivbolag Moserobie gjorde, vilket med andra ord ledde till att jag beställde Ludvig Berghe Trios självbetitlade debutplatta när den släpptes. Den är alldeles för lång som helhet men det finns en hel del schyssta nummer där. Deras andra platta skrev jag om här när den var ny. Nu har de släppt två nya skivor som de turnérar lite med. Jag var tvungen att köpa dem också.

Och så blev det. Jag blev till och med den första som köpte skivan av Ludvig själv (Moserobie har nog sålt några ex innan jag köpte mitt). Dessutom fick jag möjlighet att kommentera att jag sett att Nina Ramsby gjort en text till Berghes låt Just her weekend fling från hans förra platta. Ninas version finns att lyssna på på hennes myspace. Gör det! Nina Ramsbys & Martin Hederos skiva Jazzen har jag lyssnat mycket på de senaste veckorna. Hennes röst och sångteknik är av ett särskilt fint slag. Så ren och enkel och vacker. Jag frågade Ludvig om den inspelningen finns på skiva men det gjorde den inte. Ev. om jag fattade det rätt kunde det bli nåt skivsamarbete dem emellan, vilket vore väldigt kul så klart.

Vad det gäller själva konserten på Flamman finns bara bra saker att säga. Det är så klart en hopplös och möjligtvis onödig diskussion men jag tycker att Ludvig Berghe är Sveriges bästa pianist. Jag skulle ge typ vad som helst för att kunna virvla fram över tangenterna på det sätt som han gör.




Fantastiskt konsert nummer två var Jens Lekman på HG. Mycket bättre än väntat. Med sig hade han ett band med sex tjejer samt en kille som spelade laptop (skötte lite effekter och dylikt). Och ja, det som är bra på skiva blev mycket bättre live. Och det var fullsmockat och folkligt och väldigt indieskt, och ganska underbart. Och de spelade Black cab, Sipping on the sweet nectar, You are the light, A sweet summer's night in Hammerhill. Och hans bästa låt Jag tyckte hon sa lönnlöv (översättningen på Maple leaves som finns att hämta på hans hemsida). Och det var fiol, dragspel, saxofon, trumpet, flöjter, bas, trummor, gitarr, synt och alla möjliga instrument.

Och jag köpte ett vinylexemplar av nya skivan och fick den signerad. Tokigt fin vinyl med motiv över själva ljudspåren.



Jag har tänkt på en sak till. Kanske ska jag i fortsättningen bara köpa skivor som antingen 1) betyder mycket för mig, typ Håkans skivor. Att det är kul att äga själva skivan och inte bara ha köpt musiken digitalt. 2) Att skivan är billigare än att köpa motsvarande skiva digitalt eller 3) Man kan få den signerad.

Och alla platserna

Huskvarna: Folkets park, 2002
Skövde: Kalasturnén, 2003
Huskvarna: Folkets park, 2005
Linköping: Where the action is, 2005
Linköping: München Hoben, 2005
Norrköping: Flygeln, 2006
Göteborg: Konserthuset, 2007

Listan över mina håkankonserter kompletteras nu med Stockholm: Gröna lund, 2007. Trots uppehållet var han och bandet i makalös form. När de växlar upp tempot i de ösigare låtarna finns det inget band i världen som knäcker dem.

Och de hyllade håkanhyllarna i Almedal (kända från Sonically speaking vol 32) genom en cover på deras Och alla platserna. Tokigt bra!

Jazzgryta

En gång tidigare här har jag lagt upp ett recept: Kycklingpanna med rödlök och bönor. Men som den hobbykock jag är kommer här recept nummer två. Mina egenkomponerade recept döps alltid efter den musik jag lyssnade på vid det aktulla tillagningstillfället. Kycklingpannan går också under namnet Sambakyckling och en gång gjorde jag Legendarisk korvgryta eftersom jag lyssnade på John Legend samtidigt.

Enligt denna logik borde i och för sig alla rätter heta På minuten podcast eftersom jag brukar lyssna på dem under tiden jag lagar mat. Men det vore tråkigt och konsigt om alla rätter hette så, så därför heter de något i anknytning till den musik jag nynnade på vid tillfället.

Mitt senaste försök att komma på någon egen rätt heter Jazzgryta och man lyssnar förslagsvis på Miles Davis under tiden.



Alla mått och antal är väldigt grova. Känn efter själv hur du vill ha det.

4 portioner
3 Morötter
1 Paprika
1 Gul lök
3 Tomater
400 g Grytbitar
1 pkt Matlagningsgrädde
2 tsk Honung
Basilika, salt, svartpeppar

Skala och hacka grönsakerna och fräs dem i olivolja. Häll på grädde och honung. Koka upp och låt det småputtra ett tag under lock. Bryn köttet i en panna. Häll över det i grytan. Låt allt bli varmt. Krydda. Låt det koka ett bra tag. Ju längre desto bättre brukar väl gälla för köttgrytor. Servera med pasta.

Smaklig måltid!

Det vackraste jag vet

Egentligen är det väldigt enkelt. I teorin åtminstone.

Det enkla och naturliga är det vackraste.

Få saker är så härligt som färska råvaror i matlagning.
Få saker är så behagliga som ett naturligt leende från någon man möter.
Få saker är så vackra som naturen på sommaren. Som en soluppgång en tidig sommarmorgon, en solnedgång över öppet vatten eller ett stilla regn över daggvått gräs.
Få saker är så underbara som en vacker kvinnoröst som säger eller sjunger vackra saker.

Allt detta sammantaget är förklaringen till att jag gillar Taken by trees. För precis så där låter Taken by trees. Som popmelodier i vårklänning.

Bakom namnet döljer sig Victoria Bergsman (tidigare i The Concretes). Vid sidan av Stina Nordenstam har Victoria popsveriges mest originella röst. Hon sjunger aldrig rakt ut. Hon vrider och vänder på orden och hon fraserar så man blir knäsvag ibland.

"But can't you see I'm lovesick
I need a cure so bring it real quick
This time I'm fearing heartbreak
Look at the time, it's almost daybreak"
(Taken by trees - Lost and found)

Precis som Gorky's zygotic myncis skiva How I long to feel that summer in my heart och Björn Olssons mästerverk Kräftan låter som sommaren så låter Taken by trees Open field som våren. Jag köpte skivan förra veckan. Och hittills så ackompanjerar den sensommarens sista dagar alldeles utmärkt.

Kanske blir Open field den där vackra skivan som kommer tonsätta årets höst. Ungefär som John Legends Once again gjorde det förra året och The Cardigans - Super extra gravity gjorde det 2005. Tankar på våren gör sig väldigt bra på hösten.

Bland alla låtar på skivan finns också två instrumentallåtar som lättar upp helheten. Nog för att Victorias röst är behaglig att lyssna på men för helhetens skull passar instrumentallåtarna perfekt in på skivan.

Texterna handlar om stort och smått. Mycket om kärlek så klart. Den bästa popmusiken handlar ju alltid om kärlek.

"Guess I should know better
when it comes to falling in love again"
(Taken by trees - Only yesterday)



För ingenting är så vackert som kärleken.

Filmtajm!

Jag bloggar inte särskilt ofta om film även om jag har hyllat Garden state och Lost in translation tidigare här på bloggen. Om jag nu tillägger att det är mina två favoritfilmer säger det kanske en del om min filmsmak.

På samma sätt som Svensson gillar musik så gillar jag film. Varken mer eller mindre. Jag har inte sett särskilt många klassiker, har inte gått filmkurser på folkhögskola eller varit barnskådisstjärna.

Ju mer jag tänker på film desto mer inser jag att jag gillar filmer som egentligen inte handlar om någonting. Som Garden state och Lost in translation. Som Big fish. Som Marie Antoinette. Som Sideways. Och förra helgen såg jag två ytterligare filmer som passar in på den definitionen: Napoleon Dynamite och Office space.

Napoleon Dynamite är verkligen en film i min smak, så rolig, så varm. Så underbara skådisar i alla roller. Jon Heder som gör Napoleon är som klippt och skuren för rollen.

Office space är trots sin lågbudgetkänsla verkligen en av de allra roligaste filmer jag har sett. Scenerna när huvudpersonen Peter börjar skita i sitt jobb och bara leva som han innerst inne vill är så underbara att jag bar med mig samma känsla inom mig i flera dagar efteråt. Och han gör sin enmansrevolt till tonerna av Damn it feels good to be a gangsta med Geto boys.

På tal om roliga filmer är Hot fuzz verkligen årets nummer ett. Roligare än The Simpsons? Ja! Nog för att Simpsonsfilmen var väldigt rolig också men jag har sällan skrattat så mycket som under visningen av Hot fuzz. Filmen kan kallas actionkomedi, men bygger inte som andra filmer i genren på ett polispar där den ene är rapp i käften och säger roliga saker.

Hot fuzz är en annan slags actionkomedi. Det drivs hejdlöst med actionklicher, biljakter, enorma vapenarsenaler, blodsplatter och dylikt. Många av storbritanniens stora samtida komedistjärnor dyker upp i större eller mindre roller. David Walliams från Little Britain är med, Martin Freeman från The Office och Stephen Merchant från Extras är med.

På tal om Little Britain. Bättre humorserie har nog inte gått sedan Nilecitys dagar. Nog för att jag har väldigt lätt att skratta i alla lägen men under ett Little Britain-avsnitt kan jag ligga dubbelvikt och kippa efter luft. Man vet i varje sketch ungefär vad som ska hända för varje karaktär gör eller säger samma sak från gång till gång. Men ändå så extremt roligt! Som ofta med min sorts humor är jag ensam i min bekantskapskrets om att uppskatta saker som t ex Little Britain. Tur att i alla fall Sofia också har insett storheten i den sortens humor.

Som tur är kommer Little Britain i boxform (säsong 1-3) den 14 november. Jag har själv bara dvd:n med säsong 1 än så länge, får skaffa boxen sedan. Förra veckan beställde jag dvd:n med deras scenshow Little Britain Live, men den har ännu inte dykt upp. Förväntningarna på den är ganska stora om man säger så...