Freddie Hubbard - Blue spirits

Vissa skivor handlar om att bygga stämningar.
Vissa skivor handlar om kontraster mellan genrer och tempo.

Andra handlar mest av allt om enskilda låtar. Detta är en sån skiva.

1965-1966 spelade Freddie Hubbard in en platta för Blue Note med några olika sättningar av mer eller mindre framstående musiker. På skivan märks bl a Herbie Hancock, Elvin Jones, Joe Henderson och McCoy Tyner.

Hubbard kallade skivan för Blue spirits. Den är skitbra, verkligen. Men den handlar mest om titelspåret. Och framför allt om att James Spaulding spelar tvärflöjt som en kung på den 12:12 min långa låten. Mittemellan alla solon återkommer han som gubben i lådan med sin flöjt i vad som kan kallas en refräng plus ett soloparti. Och när han spelar på sin flöjt stannar tiden en stund. Tvärflöjt är verkligen ett underskattat jazzinstrument. Magnus Lindgren vet bättre, nån mer kommer jag inte på på rak arm.

Vill man höra mer av James Spaulding rekommenderas pianisten Duke Pearsons album Sweet honey bee från 1966 där också Hubbard och Henderson medverkar. Både Sweet honey bee och Blue spirits finns i Blue Notes RVG-serie. Där Blue spirits är lite friare och kontrollerat vildare så är Sweet honey bee mer arrangerad och "soft" men också väldigt bra. För att citera Duke Pearson själv: "Melody is what I believe in so what should I change?"

Kärlek

Miriam Aïda - Meu Brasil

Jag kommer inte till karnevalen i Rio i år. Men det gör ingeting. Jag är där ändå.

Bäst just nu

1. OS. Motivering överflödig. Underhållning av världsklass hela vakna delen av dygnet och så svenska framgångar också.
2. The Magic Numbers - Musikbyrån live. De var precis så lyckliga som Håkan Hellström var i början av sin karriär att mängder av människor lärt sig texterna och sluter upp helhjärtat på konserterna. Sådana konserter när publiken är lika viktig som artisten är alltid de bästa. Och Angela Gannon omdefinierar begreppet cool när hon sjunger i I see you, you see me. Avslappnad, leende, med händerna i fickorna sjunger hon så att klockorna stannar. Äntligen fick jag höra lite av deras version av Beyonces Crazy in love som jag skrev om tidigare i samband med att konsertrecensionerna av bl a denna konserten spelades in. Bege er genast till Musikbyråns hemsida och förbered er på trettio minuters popmagi.
3. Nina Persson och The Cardigans. Bästa sångerskan i min värld. Nya singeln och videon Don't blame your daughter (diamonds) växer och växer. Stor intervju i nya, mycket fina, SvD Söndag. Och så har vi ju gått på samma gymnasium vilket är lite kul även om hon gjorde det tio år innan mig. Nu måste jag bara pallra mig iväg och se Om Gud vill också.
4. Jazz på svenskas podcast. Har bara lyssnat på första delen men jag gillar initiativet och framför allt musiken. Klicka på länken till höger och lyssna.
5. Hembakade semlor.

Svenska Brasilien

För två år sen släppte svenska A bossa eletrica sin debutskiva Eletrificacao som blandar brasilianska rytmer, jazz, portugisisk sång och dansgolvssväng. Och jag måste bara säga att den är riktigt fantastiskt bra. Då, 2004, blev den synomym med vårens första promenader genom skogen. Och precis som naturliga vårtecken kan göra en lycklig gång på gång blev jag lika glad varje gång refrängen kom i Tombo in 7/4 och solen tittade fram bakom molnen. Nu dröjer ju våren ett tag till innan den slår ut men jag laddar redan genom att lyssna på Eletrificacao om och om igen. Den är ett soundtrack till solen, dansen, samban, glädjen, allt.

Och nu har Miriam Aïda (som sjunger i A bossa eletrica) släppt en ny skiva med brasilianska låtar som dock har lämnat dansgolvet för lugnare miljöer men definitivt inte tappat svänget. Man kan hämta smakprov på skivan hos egna skivbolaget Connective Records. Man kan lyssna lite på alla låtar men själv har bara lyssnat på tre stycken (nummer 1,2 och 6). Att döma av de tre låtarna verkar skivan riktigt bra och kan nog bli ett vårtecken även den. Jag har länge funderat på att försöka ta mig an den brasilianska musikskatten men aldrig hittat någon riktigt bra guide till skivpärlorna. Det finns ju en del samlingsskivor av typ Best of Brazil som försöker sammanfatta ett helt lands musikhistoria på en eller ett par skivor vilket ju är dömt att, mer eller mindre, misslyckas. På en sådan samling fanns faktiskt A bossa eletrica representerade med Tombo in 7/4, vilket ju är en brasiliansk klassiker men en svensk grupp ska ju inte ha sin verison med på en skiva som försöker sammanfatta Brasilien. Därför har jag aldrig brytt mig om att skaffa någon dylik. Om någon vet tips på bra brasiliansk musik så meddela gärna. Tills vidare är jag mer än nöjd med den svenska varianten av musiken.

Men Tombo in 7/4, ständigt denna Tombo in 7/4. Nånstans på nån klubb i Långtbortistan spelar en dj den på ett överfullt dansgolv och alla dansar som om det inte finns någon morgondag. Samtidigt i en lägenhet i Linköping dansar en kille till Tombo in 7/4 som om det inte finns någon morgondag. Det är precis en sån låt.

Det var en soulig dag

Ägnade dagen åt att lyssna på gamla och nya soulplattor. Två stycken Otis Redding-skivor som jag har köpt på skivmässor men inte lyssnat så mycket på. Det var med en Otis Redding-special i SVT för några år sedan som soulintresset började (den finns nu på billig dvd under namnet Remembering Otis, köp den) och soul upptar ungefär lika mycket speltid som mina andra två favoritgenrer. En tredjedel pop, en tredjedel jazz och en tredjedel soul ungefär, väldigt grovt räknat. Och Otis är den soulstjärna som jag har bäst koll på, en gigant.

Sedan blev det India Arie - Acoustic soul som kom 2001 och är minst lika bra som den var då. Hon skapar soul med en akustisk gitarr och texter om medmänsklighet, kärlek och religion. Med bästa låten Video ställer hon sig tvärt emot rådande musikvideoideal.

"Don't need your silicon / I prefer my own / What God gave me is just fine"

Sedan blev det lite Solomon Burke också. Don't give up on me är nästan lika bra som den var då.

Yttling Jazz - Tokyo hyatt

Det är aldrig lätt att förklara hur man känner när man lyssnar på musik.

Man kan höra Så skimrande var aldrig havet som jag tycker är en av de, säg 10, finaste svenska visor som gjorts men allt man får fram efteråt är att den är, öh, "jättefin". Bara för att det låter så konstigt att börja snacka efter att man har hört en riktigt bra låt.

Det är som när Anders Wendin (Moneybrother) själv fick välja låtar i Musikjournalen i P3 en gång och valde Al Greens Could I be the one som låt nummer två och alla som har hört den vet att det är omöjligt att säga någonting efteråt eftersom låten själv säger precis allt som egentligen behöver sägas om livet.

"Could I be the one?
That you're thinking of
My goal is to be the one you dream of"

Efteråt sa Anders bara nåt i stil med: "Nu känns det nästan som att det är lika bra att lägga ner P3. Bättre än så här vart inte. Det är verkligen ingen idé att börja snacka efter en sån här låt, det är sista dansen på dansgolvet."

Lite så känner jag efter att ha lyssnat på Yttling Jazz-låten Tokyo hyatt som verkligen är skitbra men jag har inte mycket att säga om den. Jazz är kanske svårare att beskriva eftersom man oftast inte har någon text att hänga upp tankarna på. Att analysera ackordföljder eller solon kan jag inte och är heller inte så intressant att läsa om tycker jag. Jag får försöka beskriva hur jag känner istället även om det är svårt.

Tokyo hyatt är väldigt märklig jazz och fruktansvärt hypnotisk i hur den bygger upp sitt groove och själv flippade jag loss totalt ikväll när jag lyssnade på den. Riktigt bra låtar gör sånt med mig. Kan inte och vill inte sluta flippa loss till låtar. Ibland lever jag för den känslan. Björn Yttling själv hamrar en bergfast rytm på pianot och lägger på så sätt grunden för resten av orkestern och blåsarna gör verkligen ett kanonjobb. Det låter som någon sorts kreativ strukturerad kakafoni som vänder och vrider i hjärnan. Men innan man har kommit så längt har hjärtat redan sagt sitt.

10 skivor på en öde ö

Just idag, just nu, skulle listan bli så här:

Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
För titelspåret, En vän med en bil och för att han står framför spegeln och vill förändra allt och allt som han ser i den och för att jag fortfarande undrar vem som kysste Elin bakom ryggen på Marie, var det den stora poeten som hon var förälskad i?
Håkan Hellström - Det är så jag säger det
För att det är Världens bästa skiva i Min värld. Jag kan inte skryta med att världens bästa skiva skulle vara någon obskyr platta som allt för få har hört. Det är så jag säger det känner alla till, åtminstone en låt som har nånting med Lena i titeln, men få älskar nog den så mycket som jag. Från det att gitarren börjar i Mitt Gullbergs kaj paradis är jag fast. Rockenroll blåa ögon -igen och Minnen av aprilhimlen och Kom igen Lena och alla de andra. Efter succen med debuten stannade aldrig Håkan och tänkte efter, han skrev några nya låtar och resultatet blev häpnadsväckande. Poesi och popmusik i finaste kombination.
Håkan Hellström - Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått
Inte lika självklar som de tre tidigare (men skulle idag välja den framför kolikbarnet) och alla låtar är inte oumbärliga men här finns ändå bättre popmusik än vad vissa åstadkommer under hela sina karriärer, och då är ändå detta låtar som har blivit över. Jag hatar... kan vara den bästa texten som han har skrivit.
Sade - By your side
För det okuvliga hoppet, längtan, kärleken, trösten, räddningen.
Miles Davis - Kind of blue
För skönheten, samspelet, låtarna och för tidpunkten i So what när Miles för första gången kommer in med sin trumpet är musikmagi i sin renaste form. En skiva man aldrig tröttnar på.
Nick Lowe - The convincer
För att den är en musikalisk motsvarighet till Lost in translation. Nick Lowe är en gammal brittisk gentleman som sjunger enkla poplåtar om svunnen kärlek, ny kärlek och allt där emellan. Bara titlarna talar sitt tydliga språk: Lately I've let things slide, She's got soul, Homewrecker, I'm a mess, Between dark and dawn, Has she got a friend? och den mest talande av dem alla; Only a fool breaks his own heart. Nick Lowe har desstom skrivit (What's so funny 'bout) Peace love and understanding som Bill Murray sjunger kareoke till i filmen.
Marvin Gaye & Tammi Terrell - United
För att den är den mest förälskade skiva, tillsammans med Frank Sinatras Songs for swinging lovers, jag har hört. Och att lyssna på den är underbart värmande. Marvin och Tammi låtsades att de älskade varandra när de sjöng och vackrare duettmusik har inte gjorts sedan dess.
Nicolai Dunger - Soul rush
För att den aldrig upphör att förvåna. Här finns nya saker att upptäcka för varje gång man hör den. Dunger har aldrig varit bättre än här.
Jonas Kullhammar Quartet - Plays loud for the people
För att jazz inte blir mycket bättre än så här. Kvartetten är oerhört samspelad och låtmaterialet nästan fläckfritt. Resultatet blev bedårande.
Hello saferide - Introducing Hello Saferide
För att den värmer. Just nu är det en av de bästa skivor jag vet. Låtarna fäster som klister. Annika sjunger underbart. Texterna är välskrivna. Man ler när man lyssnar, bara en sån sak.

Det brinner i Paris!

Helt off har släppt en ny mp3a på Jujurecords.com, Det brinner i Paris. Timbuktu har blivit en lika säker garanti för bra musik som Håkan Hellström, Jonas Kullhammar, Miles Davis och Goran Kajfes.