Bokslut

"Let us be lovers,
We'll marry our fortunes together"
(Simon & Garfunkel - America)

Är det inte de bästa öppningsraderna nånsin på en låt så säg. Bättre än mina tidigare kandidater:

"Jag hör fortfarande hur havsvindarna blåser
Jag ser fortfarande hur hennes mörka ögon glöder"
(Håkan Hellström - Jag har varit i alla städer)

"It's a good thing tears never show in the pouring rain"
(Robyn - Be mine!)

Och är inte omslagsfotot till Bookends ett av världens finaste? Med Paul Simons stora ögon och Art Garfunkel lätt drömmande och handen så snyggt placerad bakom örat.

Om den är lika bra som Bridge over troubled water är för tidigt att säga men så kan mycket väl vara fallet.

Skivmässa

Sju skivor, 120 kr. Härligt.

Simon & Garfunkel - Bookends
Paul Simon - There goes rhymin' Simon
Dave Brubeck - Greatest hits
Sam & Dave - Soul sister brown sugar
Diana Ross - Diana
Prince - Dirty mind
Fleetwood Mac - Rumors

It'll change your life I swear

- What are you listening to?
- The Shins. Do you know 'em?
- No.
- You gotta hear this one song. It'll change your life I swear. "

Garden state är bäst.

För alla oss som inte har soundtracket eller Oh, Inverted world är The Shins Myspace-sida ett ypperligt val ifall man vill lyssna på New slang (som citatet syftar på) en gång till. Fantastisk låt. (Varför inträffar inga sådana händelser på riktigt förresten?)

Andra bra repliker i filmen:
- By the way. It says "balls" on your face.
- My hair is blowin' in the wind.
- Are you really retarded?

En skiva att bo i

Jag hade en skiva som stod långt bak i vinylsamlingen men som en dag sa: "Hej, hej, minns du mig? För ett tag sen så gav du mig numret till dig."

Nej, jag mindes inte egentligen så mycket. Men blev desto gladare.

Skivan kan vi kalla Bridge over troubled water och den är nu mer än bara en skiva.

Nu är den ett hus. Jag bor där ibland.

Att bo i skivor kan vara underbart. Det händer mer och mer sällan nu för tiden. Köper mer än vad jag hinner ta till mig. Tar mig sällan tillräckligt med tid.

Redan 1970 byggde Simon & Garfunkel ett hus med elva rum. En helhet. Under vinter/våren har den varit den mest spelade skivan hos mig. Den är fantastiskt bra, elva popsånger som spänner över allt. De vågar vara sorgliga, roliga, förälskade, poetiska och melodierna har inte åldrats en sekund. Stämsång. Sa nån pop?

"I have squandered my resistance
for a pocketful of mumbles
such are promises"
(The boxer)

"I will comfort you
I'll take your part
When darkness comes
And pain is all around"
(Brigde over troubled water)

Det är skiva att hålla hårt i stormen, en skiva som hindrar att regnet tar sig ner på insidan av kragen. Som erbjuder verklighetsflykt och tröst. Kanske är det samma sak. I alla fall är det något av det viktigaste som musik kan betyda för mig. Verklighetsflykt kan vara drömmar, dans och allt man inte trodde fanns. Enda gångerna man blir väckt är när man måste byta från A-sidan till B-sidan och i sista låten Song for the asking finns ett litet hack i mitt vinylex så då måste man knufffa armen lite framåt för att den inte ska stå kvar på samma ställe. Drömmar. Verklighet. Mitt emellan.

"I've got nothing to do today but smile" (The only living boy in New York)

Precis.

Favoritrader revisited

Förresten, favoritrader kretsar inte alltid kring poplyrik. Det finns en person som när han är på topp alltid får mig att själv vilja fatta pennan och skriva något lika bra. Men det går sällan, för han har ett ofattbart flyt med orden när han är på topp, Cassius Clay. Här får ni några tips från hans blogg Havanna.

Hoppas solen skiner idag
Saknad
Kärlek
Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
Håkan Hellström, en gång till...

Sture for president

Vi kan lita på Sture Allén och hans dansorkester. Länk.

Den brasilianska Brasilien

Sitter här med en kopp kaffe och lyssnar på Beautiful south på hög volym. Glöm Antony, Paul Heaton är popmusikens bästaste röst.

Men det har absolut ingenting med resten av den här texten att göra.

För några månader sedan skrev jag om det svenska Brasilien och att jag mest lyssnat på brasiliansk musik via svenska artister. Så nu var det dags att gå vidare.

Fick tips om samlingen Brazilica via dagensskiva.com och såg att den fanns på cdon för 59 kr. Ett par klick och så var den min. Och det låter förstås strålande. Allt som har spelats in där har alltid ett inbyggt sväng och man hör alltid kärleken i/till musiken även fast jag inte begriper ett ord portugisika. Samlingen innehåller giganter som Gilberto Gil, Milton Nascimento, Sergio Mendes, Ellis Regina, Jorge Ben och många till.

Bäst av alla är Sergio Mendes & Brasil 77 med låten Zanzibar som direkt kvalar in som en av de bästa låtarna jag har hört i år. Andra gången jag hörde den men första gången som jag verkligen lyssnade på den försökte jag dansa med men det gick inte så det slutade med att jag låg på golvet och bara skakade. Det är den sortens låt. Med ett pianosolo som överstiger vad som bör vara rimligt att åstadkomma. Jag skulle kunna ge alla mina högskolepoäng för att få vara den som spelade pianot på den inspelningen. Den låten skulle jag vilja höra på ett dansgolv. Det är nästan så att jag vill bli dj bara för att få veta hur den skulle tas emot. Det är den sortens låt.

Brazilica är vårens budgettips. För 59 kr kommer man inte hitta mer livsglad musik.

Favoritrader

Såg Babel i svt tidigare ikväll där Jonas Hassen Khemiri (jag håller faktiskt på och läser Montecore för tillfället, rätt bra hittills även om mycket återstår) valde några favoritrader ur en bok. Det fick mig att tänka efter och insåg att jag hela kvällen gått och nynnat på ett par Håkan/Joni Mitchell-textrader.

"Och jag skulle sagt: jag älskar dig
men stolthet kom i vägen"

Åh, så bra. Sorgliga men ack så bra. Poesi för mig är så gott som alltid kopplat till popmusik, har inte fallit lika hårt för litteratur, kan bara komma på en dikt som jag verkligen gillar. En dikt som Thomas Öberg (bob hund) valde i sitt sommarprogram 2001 tror jag att det var. Ett par rader av Gunnar Ekelöf. Läs och njut.

"Jag såg ett par hårda ögon
jag älskade dem
Jag såg ett par ljuva ögon
jag älskade dem
Jag såg ett par fräcka ögon
jag älskade dem
Jag såg ett par varma ögon
Jag glömde dem aldrig"

En midsommarnattsdröm fyller ett år!!

Har varit på mammas gata i Jkpg och haft påsklov senaste veckan och inte orkat skriva några inlägg. Men idag är det födelsedag för min blogg. Hurra! Hurra! Ett helt år har passerat och jag har kunnat skriva och dokumentera allt jag tyckt och tänkt och lyssnat på. Förhoppningsvis har nån fått nåt lyssningstips eller kanske fått läsa om nåt trevligt och då är jag nöjd, ska försöka fortsätta på samma sätt men kanske bli lite, lite bättre.

Jag firar med att lyssna på Jens Lekman - Happy birthday, dear friend Lisa, den enda riktigt bra födelsedagslåten som jag kan komma på.

Vad ska du bli när du stor, morfar?

"Vad ska du bli när du stor, morfar?
Av allting som finns att bli
Vad ska du bli när du stor, morfar?
Vilken är din framtidsfilosofi?"

Jag har bloggat om Det funkar tidigare och det beror inte på att jag känner igen vissa medlemmar från gymnasietiden utan bara för att de spelar oerhört bra låtar av ett sätt som de nog är ensamma om i det här landet. Nu är de uttagna som en av Hultsfredsfestivalens rookiesar och tillsammans med bredbandsbolaget kan man nu rösta på sin favorit av alla rookieband och Det funkar är överlägset roligast och bäst av de rookies som jag har lyssnat på. Vad ska du bli när du blir stor, morfar är verkligen en bra titel men själva låten är ännu bättre. En glädjeinjektion. Klicka in och rösta nu.

Pop

Håller på att lyssna igenom varenda skiva i skivsamlingen, har betat av drygt hälften (ca 130) och de skivor som är kvar nu är mestadels skivor från förr eller sånt som bara inhandlats och sedan snabbt glömts bort.

Första exemplet är Jakob Hellman ...och stora havet som jag köpte för 50 kr på Åhléns i höstas eftersom man bara måste ha den, klassikerstämpeln och allt. Den föll mig inte i smaken då helt, tycker att han sjunger ganska tillgjort emellanåt. Nu låter den bättre men den bästa låten finns inte bland originalalbumets låtar utan ligger bland extraspåren. Samarbetet med Perssons pack Tusen dagar härifrån är verkligen en hejdundrande eskapismklassiker. Jag lyssnade på den fyra gånger i rad. Det var faktiskt länge sen jag gjorde det med någon låt alls, gammal som ny. Fullständigt lysande.

"I ett helt annat land har vintern börjat komma
och dagarna på stranden
känns som hundra år sen när ett regn tar sig ner
på insidan av kragen och stövlarna hon köpte i morse är förstörda /.../
men när längtan blir till gråt ber hon klockan skynda på
Snälla ta mig tusen dagar härifrån!!"

Andra exemplet är Olle Ljungströms En apa som liknar dig som jag köpte när jag var sexton år 2000. Och i någon mening är den nog startskottet för min kärlek till svenskspråkig popmusik. Ett helt ok album fortfarande. Men ännu viktigare från 2000 (som dock inte stod kvar bland de ospelade skivorna i hyllan) är Känn ingen sorg för mig Göteborg. Var tvungen att plocka fram den igen och skrika med i varenda strof som betyder något. Och jag har väl skrivit tillräckligt mycket om Håkan kanske vissa tycker men den skivan är nog den enskilt mest betydelsefulla av alla skivor som jag har. Klart att man tilltalades av den när man var sexton och tonårsosäker. På samma sätt som jag föll för den vet man ju att andra föll för Morrissey/Smiths i den åldern. På tal om Morrissey så var hans uppträddande i Bingolotto idag verkligen coolt. Stilig och uttrycksfull är han verkligen den gamla popräven och jag var tvungen att återigen lyssna och förvissa mig om att Det finns ett ljus som aldrig slocknar. Om tjugo år står säkert Håkan och sjunger i Bingolotto och jag kommer sitta lika klistrad då som elvispojkarna (och jag också för den delen) gjorde idag. Det är väl sånt som kallas popmagi.

Torbjörn Zetterberg - Krissvit

Krissviten speglar ett år av uppbrott från en gammal flickvän. Ett år och uppgång och nedgång som gör avttryck i musiken. Man kan höra både gräl och långsam eftertanke om man vill. Torbjörn satte ihop en oktett för att kunna genomföra projektet, fyra saxofoner, två tromboner, bas och trummor. Det är mörkt och massivt ibland och långsamt och bedårande vackert i nästa sekund. I sista spåret börjar en ensam saxofon som bara kompas av några försiktiga bastoner att mejsla fram en himmelsk liten melodi och eftersom man vet att spåret heter Epilog: Ett år för sent kan man ana eftertanke och kanske ett ljus vid horisonten ändå. Men så slutar dock låten med några minuters tystnad innan en ensam kyrkorgel spelar vad som skulle kunna vara begravningsmusik. Förhoppningsvis för att begrava krisen bakom sig och gå vidare.

Jag kanske tolkar in lite för mycket i musiken men eftersom jag vet låttitlarna (väldigt talande): Slutet och delar av sanningen, Hela sanningen, Glömd och förlåten och Epilog: Ett år för sent och bakgrunden till låtarna är det lätt att tolka och associera kring musiken och det gillar jag. Trots att det är tungt och släpigt bitvis men också explosivt ibland så är det ändå genomgående en vacker platta i mina öron, lagom strukturerad och lagom fri med bländande samspel. Och eftersom det är en svit (Krissvit är ett fantastiskt namn) gör man bäst i att lyssna på den i sin helhet. Den här skivan bekräftar att Torbjörn Zetterberg kommer vara Sveriges intressantaste basist ett tag till.

Det var midsommarafton på Lyckliga gatan

Igår var det Linköpings Jazz & Blues Festival. Hela konserthuset var fyllt med musik från kl 16-01. Ludvig Berghe Trio ett av mina favoritband hade äran/oturen att vara först ut men det gjorde absolut ingenting, salen de spelade i vara fylld nästan hela tiden. Berghe måste vara en av landets bästa pianister, inte den mest nyskapande kanske men definitivt en av de mest lyssningsvärda. Oddjob spelade en hel hög med nya låtar och man kan bara hoppas att skivan är lika bra som de är live, isf kan inte mycket stoppa dem. Utöver det lyssnade jag på mer musik än vad jag orkar ta upp här.

Nästa år är det tjugoårsjubileum för festivalen och då önskar jag mig: nåt med Fabian Kallerdahl, TZH5, The Stoner, Jan Lundgren, Nacka Forum, att Håkan Hellström sjunger jazztolkningar av sina låtar (Kom igen Lena är en jazzlåt från början), Gul 3 och Yttling jazz.

(På tal om Håkan hoppas jag verkligen att nån godhjärtad person (SR, SVT eller nån) spelade in konserterna med Sven-Bertil Taube och Sveriges Radios symfoniorkester, eller ännu bättre att de ges ut som downloads någonstans. I så fall kan man tala om att det kommer bli riktigt kul med downloads; att snabbt och enkelt lägga ut livespelningar och annat trevligt. Precis som Björns vänner gjorde nyligen på Klicktrack.com.)

Och så var Eldkvarn där. Smockfull lokal och jag bestämde mig för att stå längst fram, snett framför Pluras mikrofon hamnade jag. Till festivalen hade jag tagit med mig en skiva med Ludvig Berghe Trio och en med Oddjob för att försöka få dem signerade men jag glömde ta med autografpenna så det blev inget av det. Väl på plats kom jag på att jag har ju faktiskt två Eldkvarnskivor också, det hade jag nästan glömt bort. Jag är inte jättestort Eldkvarnfan men passade ändå på att köpa Limbo och Död stjärna när ginza reade ut dem för 49 kr/se för ett par år sedan. Att stå längst fram på konserter när man slipper publiktrycket bakifrån kan vara riktigt kul, det var jag och några stycken till i min ålder samt en dam som blev alldeles till sig när de spelade Ett hus på stranden, sånt är kul att se. Folk som fortfarande går helt in i musiken trots att de inte är helt unga längre. Själv gör jag det rätt ofta, senast idag när jag lyssnade på Lovin' spoonfuls Do you believe in magic och det räcker med de inledande gitartonerna och de mycket talande textraderna "Do you believe in magic? In a young girls heart / How the music can free her whenever it starts" för att jag skulle reagera som jag alltid för i sådana lägen: le och skaka på huvudet och muttra nånting om att det är för bra för att vara sant och sedan glatt sjunga med.

"Det var midsommarafton på Lyckliga gatan / Jag gick till ett gathörn sen gick jag tillbaka" är verkligen en alldeles fantastisk beskrivning av hur lätt livet kan vara ibland. Jag hade verkligen hoppats att de skulle spela 3:ans spårvagn men såg redan på deras låtlista som satt fasttejpad scengolvet att den inte skulle komma men det gjorde inte så mycket för de bjöd på stor underhållning ändå under drygt 1 timme och 15 minuter. Nu har jag blivit Eldkvarnfan och har gjort en mental anteckning på att köpa Atlantis nån gång rätt snart i framtiden. Inte så särskilt konstigt att Håkan Hellström gillar Eldkvarn för de sjunger om ungefär samma saker på samma sätt (långa episka texter), bara ur lite olika perspektiv. Inte så konstigt, med andra ord, att jag gillar Eldkvarn också. Och så kom ett sånt där magical moment in rock också: Plura gör en lurig blinkning ner mot mig innan han vänder upp huvudet mot mikrofonen och brister ut i refrängen en gång till: "Pojkar, pojkar, pojkar, här kommer ett hundår till."