Peppen har böjat!

22 augusti.

Mount Pleasure!

"Känn pepp pepp pepp pepp" som Timbuk hade sagt.

Moneybrother har själv skrivit några rader om varje låt på hans blogg på myspace. En är en duett med Ane Brun, en annan är en Thin Lizzy-rip off och en handlar om Victor Brobacke - mannen, myten, legenden. Trombonisten som tidigare spelade med Moneybrother och även med Håkan på Det är så jag säger det-turnén.

Hos Ginza kan man boka albumet och få det signerat och dessutom bjussar de på en extra trespårssingel med smågodis till alla som förhandsbokar. Så vad väntar du på?

För alla som fortfarande har möjlighet att se Parksommar så gör det! Det är värt varenda krona och minut. Salem, Säkert och Moneybrother är en lysande kombination. Och två tredjedelar av alla som ser Moneybrother live blir nog sugna på att starta egna band... så bra är de faktiskt.

Nu finns det möjlighet att se det fantastiska uppträdandet från när Moneybrother gästade Stinas talkshow som jag babblade om tidigare. Faktum är att denna versionen med Calle Real som kompband och Salem vid pianot är bättre än albumversionen. Årets låt? Yepp!

I move though I normally don't dance much
get close cus girl I want a little touch
the heart, the beat, the night was all around us

Hur ska man lyssna på musik? Del nio

Lyssna mer på färre skivor

Skivköp kan lätt bli för mycket. Jag har köpt många skivor som jag egentligen inte varit riktigt sugen på. Eller hade tid att lyssna på då. Jag har också köpt skivor för att bygga en skivsamling. Nu har jag en rätt stor skivsamling (ca 250 cd-skivor och kanske 40 vinyler, en massa singlar, sonicskivor och liknande). På samma sätt har jag också köpt dvd:er för att bygga en dvd-samling och böcker för att ha en boksamling. Jag tycker helt enkelt att det är rätt snyggt att ha lite böcker, skivor, filmer att visa upp. Om jag kommer hem till någon ny kompis för första gången brukar jag kolla vad de har i sina hyllor.

Men nu känns det som att jag måste backa bandet och gå tillbaka till tiden då jag kanske köpte en skiva i månaden och sedan lyssnade jag bara på den till nästa månadspeng dök upp. Nu har jag råd att köpa de flesta skivor jag vill ha. Däremot har jag inte alltid den tid jag vill ge varje skiva.

De bästa skivorna växer ju med antalet lyssningar. Det kan vara ganska befriande att, i stort sett, bara lyssna på ett band i taget. Musiken blir typ mer värd då.

Missförstå mig rätt. Mp3-kickar är väldigt trevligt det också men i längden är det ändå skivorna, albumen som betyder något. Det är så jag är uppväxt. Jag slösade mina månadspengar och barnbidrag på skivor. Tycka vad man vill om det - men det var (och är) min hobby.

Med åren när man började få fler och fler skivor och större referensramar vidgades vyerna och jag började nosa på nya genrer som jazz, hiphop, reggae, ska, världsmusik och svenska visor. Det är jag väldigt tacksam för men det har också lett till att jag har köpt ganska många skivor i ganska många genrer. Men alla skivor har inte fått den tid och kärlek de behövde.

Nu ska jag försöka att återvända till den unga nyfikna tiden där varje ny skiva kändes spännande och jag lyssnade i veckovis på en och samma skiva. Jag ska också försöka gå igenom skivsamlingen och lyssna igenom skivor som jag kanske har missat. Samtidigt går jag nog igenom samlingen och rensar bort överflödiga skivor. Alla som läste feber.se lite för mycket vet att Gradvall skrev en krönika om likheten mellan att beskära träden i sin trädgård med att rensa bort döda skivor som hindrar skivsamlingen från att växa och blomstra. (Den krönikan finns också i feberboken som alla musiknördar bör ha.)

I takt med att nästan alla skivbutiker lägger ner längtar jag att någon gör som Rough trade i London och öppnar en tokstor skivbutik mitt i dessa kristider. Andres Lokko skrev om det i svd igår, läs det. Det är ju så att det krävs engagerade skivbutiker med entusiastisk personal om det överhuvudtaget ska finnas någon plats att köpa ens begagnade skivor på i framtiden.

Jag gillar skivor och kommer fortsätta köpa skivor. Det är en del av mig. Däremot kommer jag inte tokköpa så mycket just nu och ett tag framöver kanske men däremot ska jag verkligen lyssna på allt jag har köpt, gå på fler och fler konserter och stolt vandra kring i mina allehanda bandtröjor. För musiken är inte död och kommer aldrig dö även om skivmarknaden förändras!





Läs också mina tankar om cd-skivans död: Del 1 och Del 2.

High fidelitys bästa scen

Jag köpte filmen High fidelity på dvd i veckan. Som en av 3 för 99 kr, tyvärr fanns det inga andra bra titlar så det blev bara den.

Det är ju en sån film som alla musikintresserade har sett minst en gång och kanske också läst boken. Så också jag.

Jag läste boken på gymnasiet, alltså för fem-sex år sedan. Jag har också sett filmen i tv ett par gånger sedan dess.

Men det som stör mig mest med filmen är att bokens bästa episod inte finns med. Men nu när jag har sett extramaterialet på dvdn så finns den där som en "deleted scene". Det handlar om en kvinna som vill hämnas på sin make som har stuckit till Jamaica med en nittonåring genom att sälja hans stora singelsamling, fylld med alla vinylsjuor en skivsamlare vill ha, för en spottstyver i sammanhanget. Kvinnan begär bara 50 dollar för allihop.

Rob tänker efter men säger nej till erbjudnadet, man kan inte göra så mot en skivsamlare. Det är vackert.

För alla som inte har dvdn finns det en schysst snubbe på youtube som lagt upp den här borttagna scenen från filmen. Titta här (och ignorera den tyska textremsan)! På dvdn finns ytterligare åtta borttagna scener samt intervjuer med John Cusack och regissören Stephen Frears så köp den om ni hittar den billigt.

Halvtid

Här kommer nån slags halvtidssummering av det här musikåret. Har inte köpt så där jättemycket nytt, däremot har jag lyssnat på ganska mycket strölåtar. Varit på några riktigt bra konserter (och ett bottennapp). Upptäckte lite gammalt som för mig är nytt. Återupptäckt en del. Helt ok år hittills, men det blir nog bättre framåt hösten med Moneybrother med mera.

Årets bästa skivor
Timbuktu - Oberoendeframkallande
Säkert! - Säkert!
Nick Lowe - At my age
Timbuktu & Damn! - Livelåtarna från cdon

Årets skivor som jag ännu inte har köpt
Tracey Thorn
Amy Winehouse
Florence Valentin

Årets konserter
A bossa elétrica - Flamman, Linköping
Timbuktu & Damn! - Flygeln, Norrköping
Kullrusk - Flamman, Linköping
The Concretes - HG, Linköping
På lördag lägger jag nog till Salem Al Fakir, Moneybrother och Säkert.

Årets låtar
Moneybrother - Just another summer
Lauryn Hill - Lose myself
Beyoncé - Irreplaceable
Timbuktu - Vibb aktuellt
Amy Winehouse feat. Jay-Z - Rehab
Nick Lowe - Feel again
Säkert! - Är du fortfarande arg
Figurines - Silver ponds (Ben Watt remix)
Florence Valentin - Pokerkväll i Vårby gård
Justice - Dance

Årets återupptäckter
Lauryn Hill
The Beatles
Bob Marley & The Wailers

Årets här och nu och för alltid
Håkan
Monica Z
Evert

Känslorna

Ibland är det skönt att tillskriva saker mer värde än vad de egentligen har.

Att låta en skiva vara mer än en skiva. Att en bok blir mer än en bok, mer än summan av alla ord. Att låta en film bli mer än rörliga bilder. Att en vän blir mer än en vän.

Den senaste tiden har Lauryn Hill blivit mer än en sångerska. Jag har tillskrivit albumet The miseducation of Lauryn Hill och nyaste låten Lose myself enormt mycket värde. De har blivit mina vänner och stöttepelare i denna regntyngda sommar.

Lose myself är en låt som är med på ett soundtrack till den animerade filmen Surf's up. Produktionen och sångbakgrunden är lite knäpp och låten skulle möjligtvis tjäna på att vara en akustisk gitarrballad istället. Men visst, Lose myself är bra som den är nu också.

Kanske är den mer än bra. För mig, här och nu, är den något av det bästa den här sommaren hittills har bjudit på.

Lauryn brottas med kärleken. Hon sjunger att hon försökte älska någon som fick henne att känna sig ovärdig. En person som vände den rena kärleken till något smutsigt.

Then somebody came around and tried to hurt me
Tried to make me feel like I was unworthy
Took a pure love and tried to make it dirty

Hon går vidare och beskriver hur hon blockerade sig själv. Hon var rädd och vågade inte älska fullt ut.

I had a paralyzing fear of facing failure
And I couldn’t love you perfectly with fear in my head
So I peerlessly had to face the danger
So I could come back and love you whole instead
All of your soul I said!
So I could make it better

Kärleken ger och kärleken tar. Hon blir tvungen att ta ett steg åt sidan för att konfrontera sina känslor. Sedan upptäckte hon att han alltid fanns i tankarna.

And so it goes that I never meant to hurt you
Couldn’t stay but I never meant to desert you
Whole lot a things I just had to work thru
Time to heal and restore myself worth too
Confrontation of my fears and anxiety
Cried a whole lot years I suffered quietly
And though it may have taken years I can finally!
Tell you that you were always on my mind!

Om och om igen återkommer refrängen

I had to lose myself so I could love you better

Tillslut insåg hon att hon var tvungen att förlora sig helt ohämmat in i kärleken. Ge upp alla tankar runt omkring, förlita sig på sin partner, sitt ljus i tunneln. Kanske sitt enda ljus i tunneln. Men det är väl så kärleken är. Man får lägga alla rädslor och efterhågsna tankar åt sidan och förlita sig på att ge kärlek och förhoppningsvis få lika mycket tillbaka.

Så långt om Lose myself. Men jag måste givetvis nämna The miseducation of Lauryn Hill lite mer.

Det är alltså hennes debutalbum efter tiden i The Fugees. Enormt hyllad platta och en av nittiotalets största succéer. Men det som slår mig nu, nu när jag verkligen lyssnar på albumet (när jag köpte det begrep jag inte storheten i det), är vilken stark textförfattare Lauryn är.

Precis som Sade som alltid har skrivit samma låt på nytt hela tiden - bara i lite finare tonsättningar - gör Lauryn samma sak. Hon brottas med kärleken, tron på Gud, tron på godheten, tron på förlåtelse och medmänsklighet.

It took me a little while to discover
Wolves in sheep coats who pretend to be lovers
Men who lack conscience will even lie to themselves, to themselves
A friend once said, and I found to be true
That everyday people, they lie to God too
So what makes you think, that they won't lie to you
Lauryn Hill - Forgive them father

Både Sade och Lauryn hittar också för det mesta kärleken, tron på Gud, godheten, förlåtelsen och medmänskligheten. Låtarna karakteriseras alltid av ett sökande efter meningen med tillvaron. Vid sidan av vanliga simpla kärlekstexter lyssnar jag helst på sådana texter.

En annan likhet mellan Sade och Lauryn är att de sjunger hela tiden extremt övertygande. Låtarna blir alltid ett med deras röster.

Jag kanske tillskriver Lose myself, The miseducation of Lauryn Hill och Sades Lovers rock för mycket. Men för mig är det album man håller hårt i när vinden viner och regnet tar sig in på insidan av kragen. Samt i alla stunder då det känns som hela världen verkar vara på helt fel väg.

Då är det skönt att ha någonting alls, kanske en vän, en bok eller en skiva att luta sig mot.