Jonas Kullhammar Quartet - Salut

Om jag ska berätta min historia om jazzen så ska man nog börja med denna skiva. Eller så kan man börja med Donald Harrisons Free to be som var den första jazzskivan som jag köpte eller Goran Kajfes Home som var den första jazzskiva som jag lånade eller kanske med Ken Burns serie om den amerikanske jazzhistorien. Men den långa berättelsen börjar nog med Jonas Kullhammar i alla fall.

Nåväl, när mitt jazzintresse drog igång för fyra-fem år sedan hade jag blivit ganska rejält musikintresserad. Läste feber.se så gott som dagligen och köpte många skivor som de tipsade om. En gång skrev Mats Olsson en överväldigande positiv recension av den här skivan när Jonas Kullhammar fortfarande var okänd, lovande saxofonist och givetvis fångade recensionen mig. Och att Kullhammar har samma förnamn som mig gjorde det hela lite extra kul. Men jag kunde inte köpa skivan då eftersom jag inte bodde i Stockholm eller vågade beställa via internet (tiderna förändras) så jag fick nöja mig med att spela in ett kassettband med JKQ när de var i jazzradion i P2 och kunde på så vis lära mig en massa av deras låtar. När sommaren 2002 kom åkte jag till Stockholm Jazz Festival där JKQ spelade, köpte skivorna (The soul of hade redan kommit ut då) och fick Salut signerad.

Då tog skivan (Salut) mig med storm och jag lyssnade rätt mycket på den. Sedan lyssnade jag inte så mycket på just JKQ-skivorna under ett tag utan följde istället Moserobies framväxt med nyfikenhet och beställde rätt många av deras tidigare plattor när de gavs ut. När jag hör Salut nu är den fortfarande bra men inte lika omkullkastande som då, men den kan nog fortfarande knocka en hel del lyssnare redan med inledande smockan En sång om kärlek och lite senare med Frippes blues och avslutningslåten I sheriffens klor. Balladerna är bra men det är inte där skivan bästa låtar finns.

För nytillkomna Kullhammarfans ska man nog inte börja med Salut utan istället välja Plays loud for the people som är mycket bättre i egentligen alla avseenden. Men när man kan den och vill gå vidare ska man välja Salut. The soul of är lite tråkig, några bra låtar (Snake city west och Horseface) men generellt alldeles för lång. Storbandsskivan med Norrbotten big band är bra men bara för inbitna fans. Men till våren är det tänkt att JKQ ska släppa en ny skiva och det kommer nog bli en höjdare. Och 26 april är det obligatorisk närvaro för alla linköpingsbor på Flamman när JKQ kommer dit. Förra gången var alldeles, alldeles underbar.

Miles smiles

Tänkte försöka skriva mer om jazz framöver. Detta var ändå tänkt som en jazzblogg men så har det inte blivit riktigt av olika anledningar.

Det finns ett citat som har följt med mig sedan jag läste det första gången i Jan Gradvalls recension av John Lewis skiva Evolution II (bra skiva f ö):

"Men annars saknar jag verkligen någon tidning som på ett trovärdigt sätt guidar till nyinspelad jazz. Någon som kan sortera bort "jazz för jazzfreaks" , lyfta jazzen ur reservatet, jämföra den nya jazzen med annan nyinspelad musik, och lyfta fram det som är lika bra som säg den senaste Jay-Z eller Angie Stone. Någon som fattar att Blue Note och Def Jam stått för precis samma sak."

Jag tror inte att jag kan åstadkomma särskilt mycket av citatet men det får bli någon slags inspirationskälla från och med nu.

Först ut blir Miles Davis Quintet - Miles smiles som har varit i min ägo ett tag men som bara blir bättre och bättre för varje gång. Baksidestexten utnämner det till den bästa jazzskivan under de senaste decennierna och det har jag ingen chans att bekräfta eller dementera och det är väl inte så intressant heller. Det riktigt viktiga som man bör känna till om denna skiva är att den är minst lika bra som Kind of blue. Miles smiles är definitivt inte lik Kind of blue till det yttre men den är precis lika välspelad och underbar. Det låter som musikerna är telepatiskt länkade till varandra för samspelet är ruskigt bra. Miles smiles kommer inte locka lika många lyssnare som Kind of blue och därmed inte få samma rykte. För där Kind of blue är subtil och vacker är Miles smiles mer brännande het och hetsig men precis lika bra. Musikerna från Kind of blue är utbytta mot Wayne Shorter (tenoxsax), Herbie Hancock (piano), Ron Carter (bas) och Tony Williams (trummor, bara 20 år gammal vid inspelningen men ruggigt bra) och hela skivan spelades in 24 och 25 oktober 1966 i New York. Grunden ligger i kompet hos Carter och Williams som verkligen lyfter fram Miles, Hancock och Shorter. Shorter har skrivit de flesta låtarna och min favorit är upptempolåten Dolores. Carter och Williams hetsar först Miles och sedan Shorter och slutligen Hancock till bättre och bättre nivåer. Underbart.

Att jämföra Miles smiles med någon ny jazz är svårt. Markus på Jazz på svenska är jämför Atomic med Miles Davis Quintet och det stämmer säkert, men jag har inte hört Atomic än så jag vet inte. Att jämföra det med annan nutida musik är inte heller helt lätt men eftersom Miles Davis alltid gick sina egna vägar och har visat upp många olika spelstilar och blandat genrer till höger och vänster så kan man dra paralleller till Håkan Hellström och Nicolai Dunger även fast de inte påminner om Miles rent ljudmässigt. Dungers A dress book är väl det närmaste man kommer i så fall.

Hur som helst. Miles smiles är en ruggigt bra skiva, om man bara har Kind of blue sedan tidigare ska man inte förvänta sig att man direkt kommer att gilla denna. Men den växer och visar upp en helt annan Miles Davis än vid Kind of blue-tiden. Men om jag tvingas välja mellan Kind of blue och Miles smiles så kommer jag fortfarande att ta Kind of blue eftersom jag har ett längre förhållande till den.

I'm from Barcelona är väl för sköna?

Spana in videon med Sveriges lyckligaste tjugofyramannaband!

Bäst just nu

1. Jazzen är tillbaka
Efter att ha legat slumrande i ett år verkar jazzen var tillbaka och inte bara till frukost. Några av vårens mest intressanta skivsläpp är jazzrelaterade och att skaffa bättre högtalare var faktiskt ett stort lyft.
2. Åka taxi genom storstäder nattetid
Varför framstår det som så coolt att åka taxi genom storstäder nattetid? Såg två filmer i helgen som har detta gemensamt. I lördags Collateral av Michael Mann där filmen kretsar kring en taxi och två personer under en natt. Thriller är inte min favoritgenre men denna var faktiskt riktigt bra. I söndags blev det Lost in translation (igen) och den börjar ju med att Bill Murray stirrar ut genom ett taxifönster under första natten i Tokyo. Förresten Collateral skildrade också en jazzclub i Los Angeles med följande konversation:
- Jag har aldrig lärt mig att uppskatta jazz.
- Det ligger utanför melodin, bakom tonerna. Det är det oväntade.
3. Gamla låtar - det är bra
Att plocka fram gamla kassettband var ingen dum idé. Jag blir påmind om hur mycket jag spelade in på band när jag var yngre och hur många gånger jag lyssnade på dem sedan.
4. Hello Saferide
Skivan bara växer och växer. Den aspirerar klart på att bli uppflyttad på listan över förra årets bästa skivor.
5. Jenny Lewis with the Watson twins - Rabbit fur coat
Hela albumet finns att hämta på Team loves hemsida. Har bara hunnit lyssna på det två gånger. Schyssta countrypoplåtar men framförallt sjunger Jenny Lewis fantastiskt. Och när vi ändå är inne på ämnet så kan man hämta en spelning med The Roots på deras hemsida, den har jag inte hunnit lyssna på än dock.

Kristallkulan

Om man ser till vilka skivor som släpps i vår ser det ganska tomt ut på intressanta popalbum. Kolla listan hos DN. De mest intressanta skivorna som kommer i vår är faktiskt jazzskivor. Från DN:s lista är Nicolai Dungers skiva den jag ser mest fram emot. Euros Childs (sångaren i Gorky's zygotic mynci) soloskiva och Norah Jones sidoprojekt The Little Willies kan bli hur bra som helst eller inte. I övrigt så är det knappt inget på förhand som känns spännande (sånt kan förstås ändra sig efterhand och kommer med stor sannolikhet att göra det). Av skivor som inte är listade där vet jag att Kullrusk och Jonas Kullhammar Quartet kommer släppa nytt (givna köp) och sen ryktas det ju om att Radio dept ska släppa nytt i år. Kommer det inte mycket bra nytt hinner man väl ta igen lite gamla skivor som man inte har hunnit med. Listan över skivor man vill skaffa blir bara längre och längre för varje år nästan. Kvar från 2005 års skivönskelista finns Vashti Bunyan, Yttling Jazz och Torbjörn Zetterbergs Krissvit. I övrigt borde jag se till att skaffa Tom Waits - The heart of saturday night som jag har funderat på att köpa i åratal.

Avslutningsvis ett bra citat av Nicolai Dunger (också från DN):
"- Det största för mig är att människor kan se att jag är på väg någonstans. Att jag är hungrig på att göra nya saker, att de lyssnar och tänker "killen stagnerar inte". Det skulle jag se som en skymf mot musiken."

Två musikaliska kickar

1) The Temptations - My girl hos David Letterman
Såg ni Letterman igår eller i fredags? Underbart i kvadrat! Finns verkligen Temptations fortfarande undrade jag men nu vet jag att de finns och ser och låter fantastiska. Hur många originalmedlemmar som är kvar vet jag inte men till Letterman kom fem grånade gentlemen (en lead singer och fyra körsångare) och jag satt bara och gapade. Körsångarna körde med supersnygga gemensamma moves medan lead singern gick loss hårt i verserna. Och alltihop akompanjerades av en stor stråkorkester men bäst av allt var Temptations koreografi. Så snyggt att allt annat känns lite futtigt, faktiskt. (Synd att inte CBS har lagt upp klippet på sin hemsida men där kan man i alla fall kika på Darlene Loves fantastiska jullåt Christmas (Baby please come home) som också är supersnyggt gjord där en saxofonspelande tomte glider in från taket, bara en sån sak)

2) Sonic Mechatronik Arkestra - Siempre queso negro (Moserobie Jazz Manifesto)
När livemusik på skiva är som bäst är det som att vara på plats på konserten men tyvärr saknas den känslan ganska ofta. Men under den här låten var det som att jag var på plats på Mosebacke när det begav sig. Om jag förstått det rätt är det på dagen två år sedan som den inspelningen gjordes. Jag var helt inne i låten och busvisslade och applåderade solon under det nio minuter långa funkjamet, helt otroligt. Min nummerpresentatör påstår att det skulle ha ringt någon under tiden men det gick mig spårlöst förbi.

Stora tankar i lilla berg- och dalbanan

När jag köpte ny stereo nyligen sa försäljaren att jazz skulle låta mycket bättre ju dyrare högtalare och bättre anledning som man har. Struntprat tänkte jag men jag måste ändå medge att han hade en poäng och jazzen låter mycket bättre än i min gamla stereo. Jazzboxen är f ö skitsnygg och med bitvis fantastisk musik. Jonas Kullhammar Quartet spelar en underbar omtumlande version av Bebopalulia, bara en sån sak.

Nu har jag lärt mig hur man kopierar gamla kassettband till mp3. Jag har mängder av gamla kassetter som nu kommer fram igen. Massor av blandband och bortglömda saker som nu kan sparas på ett ganska smidigt sätt. Men det tar rätt lång tid tyvärr men det är det värt. Länge var ju kassettbanden det bästa sättet att spara nya låtar som man hört i radio eller på skivor. Nu är det kul att man har sparat dem (låtarna och banden) och kan ha dem på datorn istället. Det finns mycket guld bland gamla blandband.

Closer var ganska bra. Julia Roberts och Natalie Portman var riktigt bra men killarna var alldeles för lika varandra vilket ledde till att jag blandade ihop dem då och då. Får se den igen snart, kanske kan växa. Eternal sunshine of the spotless mind är däremot magnifik. Första gången såg jag den halvsovande och fattade inte vad som hände i filmen alltid, nu begrep jag nog hela handlingen, inte riktigt lika bra som Lost in translation och Garden state men är definitivt värd att nämna i samma andetag utan att skämmas. Kanske kan växa den också.

Dokument humor är riktigt bra men tyvärr har jag missat för många avsnitt och man kan inte se dem på webben heller. Jag vill se dem nu, ge ut en dvd eller vad som helst. Om det finns en koppling mellan utanförskap och humor vet jag inte men att man kan hävda sig med humor insåg jag tidigt. Att man däremot inte kan imponera på tjejer (inte många i alla fall) med att citera komediserier eller låtar tog lite längre tid att inse. Roligaste tv-programmet nu för tiden är annars repriserna på Time out i TV4+ torsdagar kl 21.00.

Lyckokatt växer för varje gång jag hör den lilla snutten. Hoppas skivan går i samma stuk då kan den bli störtskön. 2002 köpte jag fem skivor med Dunger (Soul rush, Vinyl trilogin och Tranquil isolation) och 2003-2004 såg jag tre ganska olika konserter med honom under loppet av ett halvår men sen dess har jag inte lyssnat så mycket på honom men Here's my song är väldigt bra (särskilt när han plockar ner de högsta tonerna i White wild horses, gåshud) även om jag gillar Sweat her kiss och Soul rush ännu lite mer.

Lyckokatt

Måste bara posta den här länken till ett e-kort där man kan lyssna på Nicolai Dungers/Edith Södergrans Lyckokatt och läsa lite om skivan som släpps 1 februari. Åh, hjälp vad jag älskar sånt där lättsvängande tillbakalutat jazzkomp och Dunger klarar sig utmärkt med att sjunga på svenska (jag var lite orolig hur det skulle gå) och texten var inte dum den heller. Lyssna och njut!

Sista lediga dagen

Imorgon börjar skolan igen. Två stora redovisningar i veckan att förbereda och göra. Sittningen på fredag blir slutet på projektterminen, skönt. Har i alla fall idag lyckats koppla in min nya stereo med alla kablar och sladdar på rätt plats. Fattas bara att skaffa en lite större tv och kika på dvd på tv:n istället för på datorn.

På tal om dvd har jag beställt några nya: Closer, Eternal sunshine of the spotless mind, Collateral och The office säsong 1 & 2, de två förstnämnda efter att ha läst Maggies lista över årets bästa filmer. Och så borde Moserobie-boxen dyka upp i veckan. Det kan nog bli en rätt bra vecka ändå.

Jag har kommit på en till sak varför jag gillar Håkan så mycket: Han gör låtar utan refränger. Egentligen är det bara Klubbland på nya skivan som har en tydlig refräng av de låtar som han har skrivit eller översatt själv. Jag gillar låtar utan refränger, det är ju ändå verserna som är det intressanta, refränger är bara upprepningar. Mer sånt i popmusiken om jag får be.

Första förhoppningen uppfylld!

Den första förhoppningen är redan uppfylld, Jonas Kullhammar meddelade idag att boxen är släppt och jag beställde ett ex idag. Boxen det handlar om är inspelningar från Moserobies egen jazzfestival i Stockholm 2004. Tyvärr var jag inte där men har i alla fall den officella t-shirten och snart också sju timmar musik från festivalen. Härligt.

(Osannolika) förhoppningar för 2006

• Att Nicolai Dungers svenska Edith Södergran-tolkningar blir bra. Har inte hört förstasingeln än men enligt recensenterna lät den ju lovande. Hoppas, hoppas.
  
• Att Moserobie släpper den där boxen snart.
• Att Sofia Coppolas kommande film, Marie Antionette blir bra. Att försöka göra Lost in translation 2 vore bara dumt, bra att hon insåg det också.
• Att Zach Braff gör en ny film.
• Att Moneybrother gör en ny skiva med (Prince-)covers. Hörde ni när han sjöng Slow love i SVT i höstas med Anders Widmark vid pianot? Underbart.
• Att Hello saferide gör en ny skiva och slår igenom stort.
• Att Håkan Hellström gör en EP med vaggvisor. Han har ju redan gjort typ fyra stycken (Dom dimmiga dagarna, Min Huckleberry vän, Vaggvisa för flyktbenägna och Går vidare) och det är några av hans allra bästa låtar. Om han gör en EP med nya vaggvisor kommer jag jubla.
• Att Håkan gör en duett-EP/CD med någon kvinnlig sångerska. Hittills har han ju bara sjungit duetter med män (Plura, Freddie Wadling, Universal Poplab, The Latin Kings m fl). Tänk om han gjort något i stil med Pogues och Kirsty MacColl, The Beautiful south eller Marvin Gaye & Tammi Terrell. Tanken svindlar.
  
• Att man inte har en aning, i nuläget, om vilka som kommer högst upp på årssummeringen nästa gång.
  

Bäst just nu

"Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
skratta åt det för då kommer jag kanske över dig
hur kunde du falla när han sa "jag älskar dig"?
jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger vakna upp
och sluta tänk på det
men vad vet dom?
nu är nån annan än jag närmare"

Håkan Hellström - Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Årsbästa del 3: Låtarna

Några låtar jag har gillat det här året. Urvalet är mestadels låtar från 2005 men lite gammalt också. Jag har förmodligen glömt många givna låtar men men.

Håkan Hellström - En midsommarnattsdröm
Moneybrother - They're building walls around us
Billie the vision & the dancers - Summercat
Franz Ferdinand - You're the reason I'm leaving
The Cardigans - Overload
Robyn - Konichiwa bitches
Timbuktu - Åk dit
Jim Ford - Harlan county
Hello saferide - Get sick soon
The Magic numbers - Mornings eleven
Björns vänner - Mörkröda tomater
Sambassadeur - New moon
Det funkar - Flinga
The Hellacopters - Before the fall