Björns vänner - En kärleksförklaring

I torsdags såg jag David & The Citizens på HG och visst var de bra. Lite tråkiga på skiva men absolut inte tråkiga live. Jag såg dem som förband till Håkan Hellström i Huskvarna Folkets park 2002 också. Men under stor del av torsdagskvällens konsert tänkte jag på hur gärna jag skulle vilja se Björns vänner live. Björns vänner delar ju två medlemmar med D&TC, David som ju sjunger och spelar gitarr i D&TC spelar trummor i Björns vänner och Conny spelar bas i båda banden.

Björns vänner är i mitt tycke ett av Sveriges bästa popband.

Visst är låtarna av ganska ojämn kvalitet men de bästa är alltid förträffliga och det finns rätt många sådana, utspridda på deras olika album och ep:s. Liveskivan Live på Chokladfabriken som bara finns att tillgå på mp3-butiken Klicktrack är deras höjdpunkt och det som bäst visar hur bra de är. Och den är så klart anledningen till att jag vill se dem live också.

Vad är då grejen med Björns vänner? Varför behöver de en kärleksförklaring? Många kanske stör sig på Richards sångröst och det allmänt halvproggiga soundet och texterna, men i min värld är det framför allt texterna som är deras styrka. De är skrivna på ett sätt som, mig veterligen, inget annat svenskt popband skriver sina texter på. Det är raka formuleringar på gränsen till att bli för mycket men det är sällan som det blir det. Och de har nästan fler oneliners än bob hund.

"Jag klarade sätta tretton fel, är skyldig två miljoner nu till Tipstjänst."
(Björns vänner - Alexander Lukas)

"Jag tycker om att se / den första gången jag blev medveten om kvinnor var på glansiga blad."
(Björns vänner - Vad ska jag med ett foto på dig?)

"Jag ber en tjej att flytta sig och hon flyttar sig."
(Björns vänner - Mörkröda tomater)

"Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem"
(Björns vänner - Åkrar och himmel)

Det handlar ganska mycket om tjejer men inte på det sätt som t ex Håkan skriver på utan mer om all osäkerhet som kan infinna sig. Det är ganska mycket oglamorösa vardagsbetraktelser. Det handlar också ganska mycket om att "hitta sig själv" vilket jag tolkar som en av anledningarna till att Richard flyttade till London för att plugga Alexanderteknik (enl uppg från dagensskiva.com) vilket ju också är anledningen till att bandet ligger på is. Jag vill inte tro att de har splittrats eller upphört, de har trots allt släppt skivor efter hans flytt och gjorde så sent som i augusti en spelning med lite nytt material. Åter till deras texter. De är ofta både finurliga och roliga, ett exempel:

"Jag är kär i Anna Vennergren
år tvåtusen noll nio tjugo två blåa ögon och svartkrulligt hår
en främling för mig så nära inpå

Jag torkar mig med en möglig handduk
och hon gned sin nästa mot min hud och sa:
du jag gillar den lukten som du har
luktar svamp, luktar jord, luktar gott luktar bra."
(Björns vänner - Anna Vennergren)

Om det finns någon textförfattare som är i närheten är det Thomas Öberg i bob hund. Jag brukar säga att bob hund är det band som jag inte har sett hittills som jag helst skulle vilja se live. Som nummer två brukar jag säga The Hives och nu tror jag att Björns vänner skulle bli nummer tre. Och precis som bob hund också verkar vara på väg tillbaka i och med stockholmsspelningen nyligen så kan man bara hoppas att Björns vänner kommer tillbaka nån gång. Ett visst antal fans finns det nog. Inte så många kanske men desto mer hängivna.

På skivan Live på Chokladfabriken säger Richard som introduktion till Vad ska jag med ett foto av dig: "En låt som heter, Vad ska jag med ett foto på dig, om inte gillar den, den är rätt lång, kan man gå och kissa". Finns det några andra band som skulle säga så?

Björns vänner har också haft den goda smaken att spela in en cover på Smokey Robinsons The tracks of my tears kallad Ser jag ut att må bra? sånt kan jag förstås inte motstå.

Låten Åkrar och himmel brukar av andra fans rankas som deras mästerverk och den speglar på många sätt både vad som vissa gillar med Björns vänner och vad övriga ogillar. Det låter lite progg och texten är nästan väl ärlig när han berättar att han kallar henne stumpan ibland. Men det är samtidigt det som gör dem lite unika i den svenska popmyllran för tillfället.

Jag har ingen aning vilka planer Björns vänner har för framtiden, och nu verkar deras hemsida vara nere också, men man kan bara hoppas att de snart är tillbaka och släpper skivor och spelar live. Jag vill så gärna se dem. Tills dess, en kärleksförklaring från mig till Björns vänner.

Fredagskvällens tv

Det är lite komiskt att Mogge (ena programledaren i Idol) eller Masayah som han kallar sig när han släpper skivor är att han faktiskt har gjort en låt som heter Felicia, precis som en av deltagarna i Idol.

"Jag vill ha mer av dig Felicia
jag vill lära känna dig igen
/.../ jag kommer nog aldrig förstå
att det aldrig nånsin blev vi två"
(Masayah - Felicia)

Undrar om de kommer nämna det faktumet i tv nån gång eller om hon vet om det. Ikväll kom jag på att jag faktiskt har låten Felicia på cd-singel, en av de senaste (sista?) cd-singlar som jag har köpt. Det är ju inte så ofta man gör det nuförtiden även om jag samlar alla Håkan-singlar. Man börjar inse att man är en hopplös skivsamlare när man hittar små cd-singlar med låtar som aldrig blev hittar inspelade av en tv-programledare och som man inte har lyssnat på på jättelänge. Det "allvarligaste" tecknet på att mitt skivsamleri är ganska stort var att jag nästan köpte en skiva som jag redan ägde. Det var på Åhléns en gång som jag hittade Omslag: Martin Kann med bob hund bland reaskivorna och tänkte "Wow, Martin Kann, bara 69 spänn!" men jag avstod och sen när jag kom hem såg jag en bekant skiva i skivhyllan, oups, Omslag: Martin Kann...

På tal om Håkan är det ju förstås jättetrevligt att Musikbyrån live sänder en av hans konserter fast Svt är på tok för snåla i och med att programmet bara är trettio minuter. 45 minuter eller en timme hade gjort varje artist mer rättvisa. Nu blev det fem låtar och jag ska inte klaga så mycket men jag vill ju ha mer. Eftersom tv-högtalarna är för klena fick jag sitta på golvet framför tv:n för att komma lite närmare konsertupplevelsen, på två sätt.

Åter till Idol, det enda faktum som är skrivit i sten så här långt är att tjejerna totalt utmanövrerar killarna i tävlingen. Tjejerna är i stort väldigt mycket bättre än killarna och gjorde betydligt bättre låtval. Varför gillar idolkillar gamla pojkbandsstjärnor som Brian McFadden och Robbie Williams (även om han har vuxit ur sin pojkbandsroll rejält)? Och Lenny Kravitz?! är han cool? Plus dock till Dannys låtval (Blame it on the boogie med Jackson Five). Undrar vem som åker ut ikväll?

Doktorn, snälla doktorn

För 30 år sedan spelade Agnetha Fältskog in en låt som låter så mycket 2006 och så mycket Veronica Maggio att det nästan är komiskt. Veronica var förmodligen inte ens född då och har kanske aldrig hört Agnetha Fältskogs låt Doktorn men sen jag kom att tänka på denna koppling mellan dem så kan jag inte sluta att tänka på hur bra coverversion Veronica Maggio skulle kunna göra av Doktorn. Om man kapar bort den något överflödiga orkestreringen i originalet och istället bara kör med ett enkelt funkkomp och lite mer attityd i rösten så skulle det nog blir riktigt coolt tror jag.


"Har försökt dra ner konsumtionen
men situationen är har blivit prekär
förr i världen räckte ett i veckan
nu blir det minst två om dan ungefär
jag är nog ett hopplöst fall

men snälla doktorn
mm doktorn
har försökt med snask men jag blir tjock som en gris
doktorn
mm doktorn
snälla hjälp mig på nåt vis
åh doktorn"
(Agnetha Fältskog - Doktorn)

Vad hennes beroende är som hon söker hjälp för är väldigt oklart men man får reda på att det inte är varken cigaretter eller tabletter. Sedan får man fantisera och gissa själv. Men hur som helst, en låt som innehåller rader som "har försökt med snask men jag blir tjock som en gris" är svår att motstå.

Bitterljuvt är ordet

Tom Waits - The heart of saturday night

Nu har jag hört hela skivan både en och två gånger till skillnad från när jag försökte beskriva skivan bara genom att ha hört tre låtar.

Det låter bitterljuvt. Tom Waits var 25 när han skivan släpptes 1974 och det låter som om han har varit med om väldigt mycket. Det handlar om romantik, förlorad kärlek, tveksam kärlek, stora bilar på ensamma vägar och barer där bartendern kan ens namn. Om debutplattan Closing time handlar om tiden efter stängning låter The heart of saturday night som timmarna strax före när allt var möjligt men kanske inte lika troligt men man kan fortfarande hoppas.

Det låter som om Frank Sinatra hade skickat hem den stora symfoniorkestern efter inspelningarna av My way men vissa ville inte gå hem, de ville hellre hänga med ner till puben på hörnet utanför studion tillsammans med Frank. De satt och drack en del och sa några kloka ord för att sedan gå tillbaka till studion och spela in resultatet omedelbart. Lite ostyrigt, lite midnattskänsla, lite blåögt romantiskt. Lite bitterljuvt. Och alldeles, alldeles underbart.

Det låter som det hade gjort om Andrew i Garden state valt att hoppa på planet istället för att återvända till Sams armar i telefonkiosken. Då hade han nog slutat som Tom Waits på The heart of saturday night. Ensam och drömmande i en halvfull bar och lite senare i en stor bil på tomma vägar. Soundtracket hade varit givet.

När jag tänker efter har jag nog ingen hel skiva som är så pass bitterljuv. Det närmaste jag kan komma är Bettye Swanns självbetitlade skiva från Honest Jon's som kom för två år sen. Den låter helt annorlunda men förmedlar samma känslor fast lite mer av svek. Ett annat bitterljuvt mästerverk är förstås Dolly Partons megaklassiker I will always love you.

The heart of saturday night är Hello saferide-Annikas favoritskiva som hon valde i P3 en gång. Med motiveringen "Men den här skivan är så fantastisk. För att varje låt är typ den bästa låt jag nånsin har haft och så är allting samlat på samma skiva. Jag börjar nästan gråta bara jag tänker på den för så bra är den." och när hon fick välja en låt valde hon San Diego serenade och tillade: "Det kommer bli en lite bitterljuv stämning i rummet. Men det får du leva med."

"I never saw the morning 'til I stayed up all night
I never saw the sunshine 'til you turned out the light
I never saw my hometown until I stayed away too long
I never heard the melody, until I needed a song.

I never saw the white line, 'til I was leaving you behind
I never knew I needed you 'til I was caught up in a bind
I never spoke 'I love you' 'til I cursed you in vain,
I never felt my heartstrings until I nearly went insane.

I never saw the east coast 'til I move to the west
I never saw the moonlight until it shone off your breast
I never saw your heart 'til someone tried to steal,
tried to steal it away
I never saw your tears until they rolled down your face."
(Tom Waits - San Diego serenade)

Intervjuaren hade inte hört skivan säger: "Tänk om jag börjar gråta då?" och Annika svarar: "Det borde du göra om det är första gången du hör den här skivan, jag blir fan förbannad om du inte gör det." De flesta låtar är verkligen fenomenala även om vissa är något mindre fenomenala, men helheten är formgjuten som två isbitar i en drink. Bitterljuvt och mycket fint.

De fem bästa ögonblicken i musik någonsin

5. Jay-Z - I just wanna love you (give it 2 me)
För ögonblicket mot slutet av låten när han börjar rabbla upp olika klubbar runt om i världen och toppar med "Bubblin' in Dublin".

4. Nancy Sinatra - These boots are made for walking
För ögonblicket när Nancy säger "Are you ready boots? Start walking!" och sen börjar ett funkjam i typ tio sekunder och sen är låten slut.

3. Håkan Hellström - Magiskt, men tragiskt
För ögonblicket när Håkan sjunger "Jag dansar med en flicka hon dansar mig galen" samtidigt som Fredrik Sandsten börjar smattra rejält på trummorna.

2. Miles Davis - So what
För ögonblicket när Miles tar sina första trumpettoner och det låter som han snubblar lite på dem.

1. The Crystals - Santa Claus is coming to town
För ögonblicket efter det talade introt när Phil Spectors enorma ljudvägg sätter in så har jag noll motståndskraft, bättre blir det inte.


Ta listan med en nypa salt förstås.

Sonic 30

Nya numret av Sonic kom idag, alltid lika trevligt.

Och trevligast av allt var så klart den stora artikeln om Jim Ford. Jag listade förra året Harlan county som en av årets bästa låtar (trots att den är från 1969 så var den ofta spelad här hemma) men jag lyckades inte att få tag i särskilt mycket mer information om Jim eller om hans enda album. Ett album som inte tycks att gå att få tag i annat än i begagnad form. Jag har fortfarande bara hört låten Harlan county och inget mer men nu är förväntningarna på skivan (om jag hittar den) mycket högre än tidigare. Jag upptäckte Harlan county på Country got soul vol 2 efter att Moneybrother-Anders hade spelat just den låten i sitt sommarprogram. Artikeln om Jim Ford var precis som jag vill att musikartiklar ska vara: passionerad, välskriven, informativ och uppmuntrande att lyssna på själva musiken bakom (även om artiklar om artister som jag inte vanligtvis lyssnar på också kan vara väldigt bra).

I ett slag blev jag också 149 kr eller så fattigare. "Det fungerar utmärkt. Detsamma gäller Sades "It's only love that gets you through" som heter "Och nu gör ingenting ont" och inleder skivan." (Recension av Nina Ramsby & Martin Hederos - Jazzen) Världens kanske tjugonde (förmodligen högre om jag gjorde min lista idag) bästa låt tolkad på svenska!

Sedan har jag inte hunnit längre. Men en sak som jag saknar lite. I Sonic 18 skrev Billy Rimgard att Stina Nordenstams skivor tar tid att uppskattas (jag instämmer) och att han skulle återkomma i Sonic 30 och skriva mer vad han tyckte om "konstverket" The world is saved. Hade varit kul att veta vad han tycker nu, då fick den en åtta i betyg. Recensionsbetyg är inget som behöver vara konstant för all tid utan borde kunna revideras som man vill tycker jag (vilket ju är lättare på internet än i tryck förstås men ändå).

Tom väntar på lördagkvällens hjärta

Skivrecensioner handlar om skivor man har hört. Inget konstigt med det. Därför kändes det kul att försöka beskriva en skiva ohörd. Ohörd är lite fel, jag har hört tre spår och sett omslagsbilden, så här tror jag att skivan låter i sin helhet.

Tom Waits - The heart of saturday night

Tom väntar. Men vad väntar han på? Han står nere i gatukorsningen, ensam. På en lördagkväll. Ännu en lördagkväll. Övergiven. Kanske nobbad, kanske dumpad. Klädd i gå bort-kläder, ensam i gatulampans sken. Folk går förbi, skrattar, skrattar för sig själva, skrattar med varandra, skrattar eftersom de har nån att hålla i handen. Vår hjälte står ensam och väntar, och letar. Letar efter lördagskvällens hjärta. Letar efter en kvinna så klart. Cigarretten hänger i mungipan, egentligen är han för trött för att vara kvar ute, kanske skulle han gå hem. Men hjärtat säger till honom att stanna. Hon med stort H kanske kommer passera förbi här snart och vad hjälper det då att han ligger hemma och sover? Barerna förbereder sig för att stänga, folk börjar dra sig mot garderoben, skrattandes. Lyckliga. Tom mår skit, Hon kom aldrig eller var Hon hon som dansade bredvid högtalaren samtidigt som Tom stod i baren och betraktade henne på avstånd, skrattandes. Hon kunde ju varit nästan vemsomhelst av alla därinne ikväll. Vem är Hon egentligen? Bartendern frågar hur läget är. "Piss" svarar Tom och begraver huvudet i glaset och signalerar nästan övertydligt att han inte alls vill diskutera saken, det här var ju "the saturday you're reaching your peak". Han ville ju bjuda Henne på en drink, bara höra Henne säga "Tack" om det så var det sista Hon skulle säga till honom, sen kunde de skiljas åt. Ta varsin spårvagn hem, det skulle kännas så mycket bättre.

Tom väntar fortfarande. Han letar efter lördagkvällens hjärta och själ, egentligen har han inte en aning om vem eller vad han letar efter men känner på sig att någonstans i kvällsmörkret kanske svaret blåser förbi eller går förbi visslandes efter en taxi och kanske snubblar över hans fot och han får en perfekt möjlighet att ta kontakt, byta namn och kanske nummer och så skulle allt vara bra sen. De skulle träffas ett par dagar senare, allt skulle vara perfekt, Hon bedårande, han sval. Det var så klart meningen att det skulle bli så om, om, om, om, om bara saker och ting hade gått hans väg. Om bara alla andra idioter kunde ge sig av och om bara det svajiga husbandet hade spelat lite bättre musik och om ölen vore lite kallare.

Eller?

Från kyrkan nere i korsningen hörs en gospelkör öva Jesus blood never failed me yet och någon i kören spelar försiktigt på ett klockspel samtidigt som solisten snavar på tonerna. Tom börjar gråta, han vill ju så gärna tro det, Jesus blood never failed me - yet. Tvivlen växer, det är inte första gången som han letar efter lördagskvällens hjärta. Några ungdomar drar förbi, lyckligt ovetandes om lidandet som väntar. Bilar tutar, folk ropar, några dansar, vinden håller tal, det drar till innanför kavajen, hjärtat bultar. Där! Kanske? Var det inte Hon? Där? Därborta utanför puben? Han måste gå dit, han känner ett behov av att gå fram och göra bort sig. Kanske är det Hon, lördagskvällens hjärta. Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.

Han kommer hem och tömmer byxfickorna och hittar en lapp med namn och telefonnummer. Vem är det? Namnet säger först ingenting men minut för minut kommer minnena tillbaka. Tom ringer numret, de bestämmer tid på en resturang på lördag. Kvällen kommer, paret ses, från resturanghögtalarna hörs ett band som lite skevt men med mycket hjärta traglar sig igenom The american song book med alldeles för många omtagningar och This one goes out to all the ladies. Artiga applåder, en och annan önskelåt, var det inte Pennies from heaven? Tiden flyr, samtalsämnen betas av, de skrattar, minns, äter och driker. Till slut står de utanför resturangen och då,

då har Tom förstått the heart of saturday night som han har letat efter så många gånger - en godnattkyss, några vänliga ord och ett leende var.

Det tar sig

Skivåret har varit magert hittills men den 27/9 släpps fler intressanta skivor än vad som har kommit hittills 2006 känns det som. Saxat från Aftonbladets lista:

"27/9
Christian Falk, Promoe, Nina Ramsby & Martin Hederos, Deportees, Helena Paparizou, Anna Ternheim, Irene, Oddjob."

Hey, jag skulle nog kunna köpa alla förutom Helena Paparizou men det kommer jag inte ha råd med. Men de som känns hetast nu är Promoe, Nina Ramsby & Martin Hederos (de ska ju tolka jazzen) och Anna Ternheim. Sen vet man ju inte hur bra Christian Falks skiva kan bli, de tidigare skivorna har sin höjdpunkter helt klart. Deportees, Irene och Oddjob är helt klart schyssta band men i konkurrens med de övriga så får de stå i skuggan, lite synd, om de hade släppts någon annan dag kunde de känts hur angelägna som helst. När jag tänker efter har jag faktiskt sett flera av dessa artister live: Promoe (både solo och med Looptroop), Martin Hederos (med TSOOL), Deportees, Anna Ternheim (som förband till Nicolai Dunger) och Oddjob.

Förutom den 27 september är det inte lika mycket smällkarameller men Fattaru, Esbjörn Svensson Trio, Nicolai Dunger, Stina Nordenstam, Mattias Alkberg BD kan nog bli hur bra som helst. Enda (!) utländska skivsläppet som är intressant på förhand är John Legends. Förhoppningsvis lite bättre än Get lifted, förhoppningsvis med mer Kanye.

Vilka skivor som sen kommer att inhandlas är en helt annan fråga än vilka som är intressanta. Den som lever får se.

Hur ska man lyssna på musik? Del 5

Musik i mataffären

Att ta med sig sin mp3spelare till ICA Maxi eller motsvarande kan förgylla detta halvspännande arbete och bli till en färgsprakande upplevelse. Idag gick jag bland kaffepaket och tvättmedel med cd 1 från The house that Trane built i lurarna (min sjätte bästa skiva, trots att det är en box och med världens kanske näst bästa låt: John Coltrane - Greensleeves), alltså helt fantastisk underbar jazzmusik och när den tog slut fortsatte det med mina favoritlåtar med Monica Zetterlund. Jag dansade fram genom butiken och kom ut ganska lycklig istället för ganska utmattad som kan vara fallet annars. Det är så skönt att stänga ute folks kommentarer typ "Var finns bakpulvret?", "Det står att den här ska kosta 17.90 i reklambladet men på hyllan står det 18.90" och sätta sin tilltro till Coltranes saxsolon och Monicas fraseringar istället. Jag kan tänka mig att jag beter mig lite konstigt när jag går omkring så där med musik i lurar, jag rör mig i takt till musiken till skillnad från de andra. Men so what om det ser knäppt ut, jag har ju kul när jag går där och det verkade jag nästan vara ensam om idag.

Gott och blandat

Håkan igår var en besvikelse. För lite folk, för kort konsert, halvdåligt låtval. Applåderna inför extranumren var tama och det dröjde rätt länge innan de var tillbaka på scenen. Lokalen var nog bara drygt halvfull, måste varit en missräkning. Lite för dyrt kanske, 350 kr, lite för dålig affischering, här i Linköping fanns inga affischer om konserten vilket man kanske borde ha haft för att få dit folk. Publiken är ju ändå en oersättlig del i en bra konsert. Låtar som Hurricane Gilbert och Magasinsgatan kunde skippats för min del, versionen av 13 var inte så bra som på skiva. Hmm, låter lite för negativ här kanske men En vän med en bil, Ramlar, Brännö serenad, Kom igen Lena!, En midsommarnattsdröm och Nu kan du få mig så lätt är förstås helt underbara och motiverar på egen hand att man gick dit. Men jag har sett Håkan så mycket bättre tidigare så därför känns det lite trist.

Håkan ska dra till Brasilien nästa år tror jag och en som redan varit där och tagit med sin inspiration hem är Lisa Nilsson som släpper ett brasilieninspirerat album i oktober, verkar väldigt lovande på förhand. Hon har ju en riktigt bra röst men har väl hamnat i lite tråkiga sammanhang hittills.

Det är inte ofta men jag har hittat en bok som gjort mig nyfiken redan innan den är släppt. Patient av Ben Watt, jepp han från Everything but the girl som berättar om sin mystiska sjukdom och vägen tillbaka. Nu översatt till svenska och ges ut av Bodil Malmstens etikett Finistère. Läs mer på Modernista och på Bodils blogg.

Promoe är på gång med ny skiva, White man's burden. Lyssna lite på Myspace. Och turné tillsammans med Helt off. Kommer bli en stor fest. 12/10 i Linköping. Kolla mer på Unitedstage.
"Promoe på scen är;
Promoe
DJ Large
DaVille
Jeppe Körsbär (SLS m fl)
Linn Segolson

Helt Off på scen är;
Jens Resch
Måns Asplund
Magnus Tingsek
Magnus Deoliveira
Robin Asplund
Jason Diakité
Måns Mernsten"

Uppställningen kan man vekligen inte klaga på och Babylonsjukan är veckans mest spelade låt.

Men vad har hänt med Goran Kajfes och David Österbergs skivbolag Headspin recordings? De har ju inte släppt en enda skiva i år, jag som trodde de skulle utmana Moserobie som Sveriges bästa jazzbolag. Hoppas att det bara är ett jättelångt sommarlov.