Anna Järvinen - Jag fick feeling

Plats 10: Anna Järvinen - Jag fick feeling

Inledningen är fantastisk: några snabba slag på bastrumman sen kommer det in en ljus kvinnoröst och bandet kickar igång.

"Åh, jag gick i solen / Utan att sakna nåt / Åh jag gick där mitt i våren, den lyckan var kort / För in kom du, och var vackrare än jag vad jag har sedan sett dig va / Jag låtsas att jag är på väg till dig / och det här, här är tåget som tar mig hem till dig / Åh, det är ok, jag ska bara vara hos dig / Behöver inte titta mot mig, eller säga nånting stort, åh, nej, nej, nej, nej, nej"

Jag fick feeling är en underbar skiva i sin folkpopkänsla. Givetvis sjunger Anna fantastiskt och hon och bandet hade verkligen feeling under inspelningen. Sällan har väl en skiva namngetts så väl som denna? Bandet var inte dåligt heller, hon kompades av Dungen och producerades av Mattias Glavå. Jag har ingen aning om hur man ska kunna följa upp denna succé, men det går säkert. I alla fall om de kommer nära den feelingen som finns här.

Ibland är det svårt höra vad hon sjunger, men det gör inte så mycket. Känslan musiken ger är ju så mycket viktigare.

Jag funderar ibland på hur underbart det skulle bli om Anna och Håkan gjorde en duettskiva ihop. De känns som det perfekta duettparet. Inte som Marvin Gaye & Tammi Terrell kanske, utan mer som Lee Hazlewood & Nancy Sinatra, eller kanske något mellanting. Anna har sagt i intervjuer att hon är stort fan av Håkan så vem vet hur det kan bli i framtiden.

Förra hösten/vintern såg jag Anna och sitt band spela på HG i Linköping. Jag stod på första raden precis vid Annas mick. Det var en väldigt trevlig konsert. Anna stod med händerna i fickorna lite lagom lojt och mös och sjöng så klart oklanderligt. Det var en härlig feeling då, men jag känner mer feeling nu när jag lyssnar på skivan. Och Götgatan är en sådan låt jag inte kan sluta nynna på. "Åh nej, nej, nej, nej, nej."

Hårda tider är över

Det har släppts en ny Håkansingel lite i skymundan, Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din. Dessutom är singelversionen ny jämfört med albumversionen och den har fått tillägget Midway down version. Den nya versionen är inte så annorlunda och tillför inte direkt någonting.

Jag har ju bloggat om hans senaste Håkans b-sidor så även den här gången. De tidigare jag har skrivit om är:

Exile on Wollmar Yxkullsgatan från Kär i en ängel-singeln.
Zigenarliv dreamin, Pt 1 från För en lång lång tid-singeln.
För sent för edelweiss från Klubbland-singeln.
Båda sidor nu från Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig-singeln.

Nya singeln heter Nu Sigge och är alltså skriven till hans son Sigge. Det är en slags vaggvisa, besläktad med Min Huckleberry vän, Vaggvisa för flyktbenägna och Går vidare, med andra ord skulle detta kunna bli hur bra som helst.

Men det blir inte riktigt det. Det är ingen odödlig Håkanlåt, tyvärr. Bra är den definitivt, får hoppas att den växer. Jag gillar att Håkans röst framträder så mycket. Precis som på Sång i en buss på villovägar 2007. Texten är som vanligt väldigt fin och han sjunger till ett enkelt gitarrkomp:

Hårda tider är över för tillfället
du ska inte se det
hur taskigt pappa mått det här året
solen stiger ser du?
jag ska förklara det när du blir äldre
att det slått mig på sistone
kommer sakna allt det här nån gång
och att din väg är lång
och jag kommer sakta ner dig så småningom
alla hjältar sänker huvudet nån gång

Stormigt väder är över för tillfället
nu Sigge ses hela Södra Bohuslän
där långt åt andra hållet
syns taket på ett fängelse
och här är vi
du ler ett riktigt leende
just som ett flygplan
passerar över våra huvuden
det är inte mycket jag ber
men det är nu Sigge

Sedan svävar låten iväg i tre minuter innan den är slut och då bryts förtrollningen. Jag menar verkligen inte att det är dåligt, men denna låt är det nog bara fans som kommer gilla. B-sidorna jag nämnde ovan är så starka att de nog kan få icke-fans att bli fans. Det är definitivt låtar som platsar på album, vilket För sent för edelweiss onekligen bevisar. Och Zigenarliv dreamin, Pt 1, fast till albumet valde de en sämre version vilket retar mig en aning.

Man kan undra om det kommer fler singlar från För sent för edelweiss-albumet. Alla tidigare album utom Känn ingen sorg har "bara" haft tre singelsläpp så man kan gissa att det är så nu också. Med andra ord kan det vara det sista vi hör på ett tag. Så vårda Nu Sigge ömt.

Thåström - Skebokvarnsv. 209

Plats 11: Thåström - Skebokvarnsv. 209

Thåström tar ner allt så fruktansvärt långt på den här skivan. Eller i alla fall på skivans bästa stunder. De lågmälda stunderna är nämligen de bästa.

Han plockar ner kompet tills dess att nästan ingenting återstår. Tar ner texterna tills det låter som vanligt talspråk. Sedan lägger han på sin mörka, något raspiga röst och då uppstår magi.

Fast det var så kort romans
var det nåt jag borde ha förstått
att såna chanser kommer en gång bara
- aldrig att dom kommer två

Det finns ett visst skimmer över den här skivan som gör att man lyssnar intensivt. Rösten är definitivt hans starkaste tillgång. Detta är nog en sådan skiva han inte kunde göra när han var 25, det krävs nog både mod och erfarenhet för att kunna skriva dessa låtar.

Skivans kanske bästa låt heter Stjärna som är din och det är en så vacker kärleksförklaring att allting runt omkring stannar av när man hör den. Man inser verkligen att andra artister krånglar till språket när man hör refrängen i låten:

Jag önskar dig allt vackert
för du är det bästa som jag vet

Nina Ramsby & Martin Hederos - Jazzen

Plats 12: Nina Ramsby & Martin Hederos - Jazzen

Det börjar försiktigt.

Nu är du rik
utan nånting alls
för mjukhet kan komma ur sorg
det är så stort att du kan ge så
om du ger allt, ej för att få
så blir du hel


Jazzen är en subtil skiva, med små nyanser. Men ju mer man lyssnar desto mer belönad blir man. Nya detaljer infinner sig, både i Martins pianospel och i Ninas sång. Jag har sagt det förr och jag säger det igen att Nina är en fantastisk sångerska. Hon sjunger tvärtemot Whitney Houstons wailingar om ni förstår vad jag menar. Oftast slår hon an en nerv som gör att jag lyssnar intensivt på varje ord som kommer.

På Jazzen har hon skrivit svenska texter till en rad utländska låtar, bland annat Sades mästerverk It's only love that gets you through som jag citerade ovan och Nina Simones Compassion som jag citerade här. Hon vågar vara ärlig och närgången i sina texter. Det handlar om kärlek, vänskap, mjukhet, sorg, tro och livets stora ämnen utan att bli platt eller tomt. Bara väldigt starkt och personligt.

2000-talets bästa svenska-svenska skivor

Jag tänkte nu dra igång en serie i tolv delar med 2000-talets bästa svenska-svenska skivor. Vissa album är nog lite bortglömda, andra är listsuccéer. Reglerna är enkla. Texterna ska vara svenskspråkiga. Endast album räknas (inte ep:s, enskilda låtar osv). En artist får endast förekomma en gång på listan. Alla genrer räknas. Jag väger in två saker: hur mycket jag gillade skivan när den var ny samt hur mycket jag gillar den nu.

Om ett år kommer sådana här listor att hagla eftersom vi då står inför ett decennieskifte. Men jag vill vara ute i god tid så jag börjar lista redan nu!

Frida, Frida

Idag är Frida Hyvönens ansikte på framsidan på nya numret av Sonic. För en tid sedan lade Per Sinding-Larsen och company ut den här videon på PSL - Sveriges bästa musikblogg. Om ni inte har varit regelbunda besökare där bör ni bli det och dessutom ta igen en hel del underbara gamla "Musik med"-klipp med t ex Hello Saferide, Anna Ternheim och Parken. Men det vackraste klippet är när Frida och Markus Krunegård sjunger hennes Dirty dancing. Klockorna stannar för en stund. Om albumet håller den nivån så kommer det bli en stormande succé. Längta!

Hype

Det råder Glasvegashype, det har väl ingen kunnat missa. Jag har själv inte hört plattan så jag säger inget om den. Men jag vill lyfta fram en annan engelskspråkig popdebut från 2008, nämligen The Last shadow puppets. Jag skrev om dem i våras och de förtjänar fortfarande att pratas om. Skivan är bra rakt igenom även om inget är så bra som titelspåret The age of the understatment med de smattrande trummorna och Meeting place med den fina trumpetslingan. Dessutom sjunger Alex och Miles väldigt bra, givetvis med den snygga råbrittiska dialekten (tänk Oasis).

Ibland är det kul att hänga med i hypesvängarna, men oftast måste man lyssna på vad man själv gillar för stunden. Så just nu skiter jag i Glasvegas och ägnar lite tid åt The Last shadow puppets istället.




---
På tal om hype så har SVT fått till ett fint populärkulturprogram med namnet Hype som leds av Karin Winther, sänds torsdagkvällar 20.00 i SVT2 eller på webben. Public service-tv av hög klass, både med musik, mode, film, tv mm.

Strö lite socker på mig

Har läst nu på Timbuktus gästbok att låten Strö lite socker på mig handlar om kärleken till musiken och inte till en kvinna som jag alltid trott. Nu blir ju låten mycket mera intressant och sann. Ta bara vers 2, stämmer in perfekt på mig också.

Du är vacker, du är ledsen, du är arg, du är glad
jag behöver dig i mitt liv - jag menar varje dag
det värmer hela min kropp bara jag får röra dig
jag har inte riktigt förstått det sätt du kan röra mig
men det finns ingen situation du inte är välkommen i
när allt är som jävligast och när allt är komedi
men jag känner detta djupt, så jag vet att jag finns
för jag förknippar nog dig med allt det feta jag minns
om min kärlek någonsin var äkta är det det mellan oss
du lugnar mig totalt och får mig att bränna loss
utan dig så hade inte mitt liv varit detsamma
för varje steg som jag gått har vi ju tagit tillsammans

Timbuktu brukar säga i intervjuer att anledningen till att han inte har någon flickvän är att musiken är hans stora kärlek i livet. Jag kanske borde fråga mig detsamma...

Gråtlåtar

Jag gråter oftare till musik nu än förr. Vet inte så noga vad det beror på. Men när musik blir så vansinnigt vacker som ingen annan konstform kan bli så kan jag börja gråta utan förvarning.

Det har hänt tre gånger senaste veckan. Först med Tom Waits - San Diego Serenade. Detta storslagna sentimentala mästerverk, som bland annat är en av Annika Norlins favoritlåtar vilket jag skrev om här. Nu försöker jag öva San Diego Serenade på mitt piano, det är en ganska svår låt men det tar sig. Men så bra som Tom Waits blir jag förstås aldrig.

Andra gråtlåten den här veckan var Wonderful world med Sam Cooke som en tjej ringde in och önskade i Morgonpasset i P3 i torsdags. I motiveringen ingick minnen från tiden då Pekka Heino hade ett eget tv-program (Röda tråden) och då denna låt var signaturmelodi. Precis som tjejen som önskade låten var jag också liten när Röda tråden gick i tv, men jag minns också att det var en fruktansvärt bra låt som var signaturmelodi. Långt efteråt fick jag reda på att det var just Sam Cooke och Wonderful world. När den helt överraskande dök upp i radion en vanlig vardagmorgon gick det inte att stå emot tårarna. Sam Cooke var en sällsynt sammetssångare som tyvärr dog alldeles för tidigt.

Sista gråtlåten var idag på youtube och Sam Cooke igen, men nu med den bedårande låten You send me. Återigen häpnas jag att man kan sjunga så vackert, så rent. Sam Cooke kunde det. Jag måste skaffa nåt album med han snart.

Jag känner inte för att dra några djupgående slutsatser på varför jag gråter så lätt till musik ibland. Svaret är nog egentligen bara att jag gör det för jag inte trodde att det var möjligt att skapa så vackra alster som dessa. Man vill ju kanske inte veta varför man reagerar som man gör, det skulle ta bort en del av charmen med musik.

Omröstning

Dags för handuppräckning. Alla som tycker Sång i en buss på villovägar 2007 är bästa låten på För sent för edelweiss skriver en kommentar och säger "JA!", övriga skriver "NEJ!" samt ett förslag på den låt som är den bästa på albumet.

Jag säger "JA!".


Oho när snön gömmer gravstenar och soptunnor
Oho för redan glömda besvikelser
Oho för att satsa det sista på travets äldsta hästkrake
Oho för att satsa det sista på mirakel
Oho i en dammig buss från kust till kust
Oho trubbel framför oss!
Yeah. Woo.