John Legend - Ännu en gång

Varför läser man musiktidningar, nättidningar, bloggar och annat om musik? Är det egentligen för musiken? Både ja och nej i mitt fall, jag gillar att läsa om musik som jag själv gillar men framför allt är musikläsande underhållning och då och då hittar man texter då man direkt vet att "den här skivan måste jag ha". I slutet av 2004 kom en sådan skivrecension. Då skrev Markus Larsson i Sonic 20 om John Legend, det var nog första gången som jag stötte på det namnet. I recensionen framkom att John Legend hade medverkat på en rad av mina favoritlåtar, tillika några av 2000-talets allra bästa låtar, till exempel Jay-Z - Encore, Alicia Keys - You don't know my name, Dilated peoples - This way samt på Kanyes debutalbum samt att han gör texter om religion, kärlek och vardagsliv. Jag insåg rätt snabbt att "den skivan måste jag ha".

Jag köpte skivan, lyssnade, främst på Number one, samarbetet med Kanye West och på Ordinary people. Jag tyckte inte då och tycker fortfarande inte att den håller hela vägen men det finns en handful riktigt bra låtar, inget snack om saken.

Nu i senaste Sonic 31 fick John Legends skiva en åtta i betyg men det var inte betyget fick mig på fall, det fanns ett stycke i recensionen som framkallade känslan att "den här skivan måste jag ha". Återigen skrivet av Markus Larsson (skulle man matcha min musiksmak med någon musikjournalists skulle nog han vara den som hamnar närmast), det lyder så här:

"Det är väldigt överraskande - och glädjande - att musiken på "Once again" får mig att tänka på låtskrivarfabriken Brill Building, doo wopkvintetter under gatlyktorna i Harlem och Bronx, leende flickpopgrupper, Frank Sinatra som fäller upp rockkragen mot regnet när han korsar Broadway, Carole King som promenerar bland höstlöven i Central Park samt en Meg Ryan som släpar på en alldeles för stor och tung julgran."
(Markus Larsson, recension av John Legend - Once again, Sonic 31)

Detta stycke fångar in mycket av det jag gillar så jag antog redan här att jag skulle gilla Once again. Det gör jag också. Väldigt mycket.

Vissa verkar ha blivit besvikna på Once again eftersom den flörtar för mycket med retrosoul och ja, här finns inget, absolut inget av futuristiska beats, gästrappare eller så. Här finns retrosoul av det slag som man bör göra det på: blicka bakåt men ändå skapa något eget. Om man blev besviken hade man i alla fall inte läst citatet ovan, där framgår mellan raderna att det här handlar mer om låthantverk än om något annat. Låthantverk så gediget att det inte finns så många som kan konkurrera. Alla referenser i citatet ovan utom Meg Ryan kännetecknas mer eller mindre av låtarna, LÅTARNA, i kombination med bra sångare eller sångerskor.

Det är det som Once again handlar om. Det är låtar som är snillrikt uppbyggda, verser, refränger, bryggor, stick och allt vad det heter. Det är också texter som är minst lika bra som på Get lifted, han har bara släppt kyrkans tematik en aning. För merparten av låtarna handlar om tjejer på ett eller annat sätt. Maxine handlar om att han bara ser sin gamla flickvän även om han förälskar sig på nytt. I Each day gets better vill John Legend bygga hela sin värld runt Henne. En av skivans bästa låtar är Where did my baby go har en versmelodi från himlen som ger utrymme för så snygga textrader som:

"Maybe I was wrong and I
ignored her for too long and I
didn't even notice when she slipped way"
(John Legend - Where did my baby go)

Så snyggt när man blir hängande på "and I" i slutet av raderna, det är detaljerna som gör det. Som till exempel att det finns några elgitarrer insmygna här och var på skivan och bakgrundskören i Slow dance eller fotografierna i cd-häftet som om de hade varit svartvita hade kännts som 1956 snarare än 2006.

John Legend har blivit mitt främsta exempel på att det är viktigt hur artisterna ser ut. Han ser extremt cool ut, alltid välklädd, han umgås med några av musikens största namn, spelar piano på ett sätt jag önskar att jag kunde och han sjunger som en kung. Om jag fick chansen att byta plats med någon kändis för en dag skulle jag välja John Legend. Inte Håkan, inte Kanye, inte Moneybrother, inte Timbuktu. Alla tänkbara konkurrenter är avlidna men det hade till exempel varit väldigt häftigt att byta plats med Miles Davis eller John Coltrane på inspelningarna av Kind of blue 1959 eller när Otis Redding satt i hamnen och hörde måsar och omedelbart kom på (Sittin' on the) Dock of the bay eller när Marvin Gaye fick uppträda med Tammi Terrell för att bara nämna några.

Gillar man soul med referenser till sextio- och sjuttiotalet är Once again ett utmärkt album. Gillar man John Legend bäst när han var nere på gatan tillsammans med Snoop Dogg så kan man nog bli besviken på Once again. För min del är saken ganska klar nu efter nästan tio lyssningar på en knapp vecka: Detta är just nu årets bästa album.

Skivmässa 28/10 2006

David Bowie - Heroes
Graham Nash - Songs for beginners
Van Morrison - Astral weeks
Nick Lowe - The rose of England
Michael Jackson - Thriller
Miles Davis - Jack Johnson
Frank Sinatra - Come fly with me
Frank Sinatra - Strangers in the night
Frank Sinatra - In the wee small hours
Duke Ellington - Peer Gynt/Suite Thursday
Burt Bacharach - Make it easy on yourself
Sade - Promise
Lill Lindfors - Du är den ende
Simon & Garfunkel - The concert in Central Park
Donald Fagen - The nightfly

Summa 280 kr inklusive inträde. 15 skivor (vinyl), snittpris: 18.7 kr/skiva.

En del nya skivor med gamla favoritartister, en del impulsköp mycket på grund av omslagen och en del bara för att de var billiga. Har hunnit lyssna på Heroes (verkar vara riktigt bra), Astral weeks (liten besvikelse men The way young lovers do är en av världens bästa låtar, fast det visste jag redan innan), Songs for beginners (Graham Nash är en ny bekanskap för mig men det lät mycket lovande), Come fly with me (Frank är alltid Frank, nu har jag fem Frank Sinatra-skivor vilket gör honom till delad tredje plats i antalet skivor i min samling. Jag har också fem skivor med Jonas Kullhammar Quartet. Sju skivor med Miles Davis och åtta skivor med Nicolai Dunger).

Skivmässor är kul. Gamla män säljer skivor till unga män, typ. Jag vet inte vad det beror på men intresset för skivmässorna i den här stan är stort. Skivindustrin kanske inte säljer så mycket nya skivor men de som redan är sålda en gång kan nog byta ägare ett antal gånger, så intresset för musik är det inget fel på. Vinylskivor har något magiskt över sig. "Det kommer alltid nya generationer som vill höra Iggy skrika" som jag har för mig att Thomas Öberg i bob hund så pricksäkert uttryckte det. Jag gillar särskilt när man kan fynda skivor för 10, 20 kr/st då blir det att man plockar på sig ganska många. Man får väl räkna med några snedsteg varje gång men kostar de bara 20 kr så är det inget problem. Den dyraste skivan jag köpte idag var Heroes, den kostade 60 kr. Stod och fingrade på Marvin Gaye & Tammi Terrells andra duettskiva som kostade 75 kr men avstod, kanske en annan gång.

Kommentarer

Har fixat så att kommentarsfunktionen är öppen för alla. Bara så att ni vet.

Dagens textrader

"Forget about the world
I'm grooving with my girl
Forget about the news
Slip on our dancing shoes
Let's not talk about the war
Don't know what they're fighting for
I propose that we go to the floor and we slow dance"
(John Legend - Slow dance)

Första lyssningen på Once again med John Legend lämnade mig i chock. Det är vansinnigt bra soul.

Legal digital musik

Mitt musiklyssnande har blivit mer digital på sistone. Det finns ett par förklaringar:

• En ny hårddisk. Den inbyggda hade inte plats för så mycket musik men nu har jag plats i överflöd och nästan alla musik är nu i datorn. 7415 spår, 24.6 dagar, 37.13 GB i skrivande stund, finns några cd-album till, ganska många singlar och sonicskivor och liknande att lägga till. Mina 40 vinylskivor finns inte i digital form än vet inte om jag orkar bry mig om att lägga in dem också.
• iTunes. Faktiskt mycket bättre än Winamp som jag alltid har kört med tidigare.
• Min cd-spelare (egentligen en dvd-spelare om man är noga) avger ett svagt läte när man spelar cd-skivor, det är märks inte på mellanhög volym och uppåt, men på låg volym märks det, lite störande och man kan haka upp sig på det lätet.
  
• Jag har i liten skala börjat köpa lagliga musikfiler.

Och det är kring den sista punkten jag tänkte spinna vidare. Jag har testat fyra olika legala nedladdningstjänster, Cdon downloads, Klicktrack, Emusic och iTunes Store. De har sina styrkor och svagheter allihop, ingen är så mycket bättre än de andra.

Klicktrack och Emusic säljer vanliga mp3-filer som går att bränna till egna skivor om man vill. Det är bra. Det gör inte Cdon (wma-filer) eller iTunes (m4p-filer) som har sina begränsningar i användningen, Cdons filer går t ex inte att spela i iTunes (inte för mig i alla fall).

Cdon har maxpris på album, 99 kr. Det trevliga är att det gäller boxar också, det finns en del Miles Davis-boxar som kostar åtskilliga hundralappar för att få på cd (då får man ju visserligen ett häfte också) men bara 99 kr för musikfilerna, trots att det kan röra sig om 50-60 låtar. De har ingen nedre begränsning för hur lite ett album kan kosta heller. Jag köpte Miles Davis A tribute to Jack Johnson, två låtar, för 20 kr. Cdon har schysst utbud med ganska mycket man kan önska sig.

iTunes prissättning blir jag inte riktigt klok på, 90 kr verkar vara ett standardpris på album, men vissa kostar 115 kr eller mer. Vissa med färre låtar kostar oftast 9 kr * låtantalet vilket är rätt schysst. Oddjobs nya med 8 låtar kostar 72 kr, vilket är cirka hälften av cd-priset. iTunes har nog ännu bättre utbud än de övriga.

Klicktrack har bättre prissättning. De inriktar sig på svenska independentbolag ska tilläggas och det verkar som att varje skivbolag får bestämma hur mycket deras musik ska kosta. Det kostar mellan cirka 50-90 kr per album vad jag har sett när jag har klickat runt. Om man bara köper enstaka låtar för man betala extra ifall låtarna är långa, det är lite skumt.

Emusic säljer abonnemang som gör att man får ladda ner x antal låtar/månad. Tar man det dyraste som ger 90 fria nedladdningar/månad kostar varje låt bara cirka 2-3 kr. Dock kan man inte spara sina låtar till nästa månad. Jag testade en gratis försöksperiod på två veckor med 25 nedladdnigar och det funkade smidigt men sen avbröt jag mitt abonnemang. Det fanns inte tillräckligt bra musik för att jag skulle vara intresserad att vara kvar. De inriktar sig på amerikanska independentbolag. Så gillar man Lambchop, Detroit cobras, White stripes, Yo la tengo och liknande kan man nog uppskatta sidan rejält. En nackdel är att vissa skivor inte verkar få säljas överallt, jag fick inte köpa Jens Lekmans skiva eftersom jag bor i Sverige och inte Nick Lowes The Convincer heller (jag har den redan på cd i och för sig) men däremot fick jag köpa hans liveskiva Untouched takeaway.

Kommer cd-skivan att leva kvar? Jo, till viss del i alla fall. Jag kommer nog köpa ganska mycket cd-skivor ändå framöver men kommer nog köpa ganska mycket digitalt också, särskilt till exempel om jag skulle köpa Oddjobs skiva hade jag valt iTunes på grund av prisskillnaden plus att själva cd-skivan och fodralet kanske inte är världens mest spännande (vet ej, har ej sett det, men deras första skiva har inte ens ett häfte och inte en enda bild, det finns låtskrivarinfo på baksidan men that's it, det är tråkigt). Nördiga utgåvor (deluxealbum, boxar mm) kommer säkert att finnas kvar till stor del.

När man trodde att cd-skivor skulle erbjuda bonusmaterial i form av texthäften, bilder och kanske extra låtar så tar de legala nedladdnigstjänsterna det konceptet istället. iTunes erbjuer lite bonuslåtar och videos om man förhandsbokar vissa skivor. Och det finns också "Digital booklet" till vissa skivor, nej jag har inte sett sådana, men om det är motsvarande häfte som finns till cd:n så suddas gränsen mellan skiva och musikfil nästan ut för mig. Jag lyssnar nästan enbart via datorn numera. Till frukost startar jag inte datorn och då blir det cd-skivor som plockas fram, annars sker i princip allt via datorn och kan jag bläddra i texthäftet ändå så varför skulle jag köpa skivan?

Jag har egentligen aldrig samlat på skivor, jag samlat på musik. Jag har inte försökt hitta allt från vissa skivbolag eller artister (undangtaget Håkan H). Jag har alltid gillat skivor, att köpa en skiva på stan, komma hem, vara extremt nyfiken på hur det ska låta, bläddra i häftet och sedan inse att man inte var uppmärksam på de två första låtarna för att man tittade på bilderna i häftet och vara tvungen att backa tillbaka och lyssna från början igen. Jag gillar att se mina skivor fortfarande, att kunna ta fram dem om jag vill. Jag gillar inte att flytta dem, jag gillar inte när cd-stället blir fullt och jag måste köpa ett nytt. Jag gillar vinylskivor, de kommer nog att finnas kvar. Det är en helt annan känsla än cd-skivorna men det här skulle inte handla om att hylla vinylen så jag slutar här.

Det man kan fundera på är vilket som har längst hållbarhet, en cd-skiva eller en musikfil? Cd-skivor har väl funnits i sen tidigt 80-tal tror jag och de kanske inte är spelbara för all framtid, jag vet inte. Musikfiler kommer nog alltid att vara spelbara rent tekniskt men man kan ju drabbas av en datorkrasch och då kan man vara kokt om man hade all musik där. Sedan är det ju inte skrivit i sten att iTunes och iPod kommer vara det gigantiska alternativet för all framtid och iTunes Stores filer är så vitt jag vet bara spelbara i iTunes och iPod, så vad händer med dem om något annat alternativ tar överhanden på marknaden? Man vill ju inte köpa samma musik två gånger.

Sen kan man ju fundera på prisnivåerna. Vad är rimligt? 9-10 kr för en ny låt? Ja, säger jag. 90 kr för ett album? Ja, fast mer än 100 kr tror jag inte är hållbart. Kanske borde gamla skivor kosta mindre? 90 kr för Justin Timberlake men 60 kr för Dean Martin vore schysst. Emusics priser är så klart bra men då måste utbudet breddas mer och innehålla världsstjärnorna också.

Ett plus i kanten för musikfiler är ju så klart att man slipper vänta på att skivan dyker upp i brevlådan och att man slipper betala fraktavgift för att få hem sina skivor.

Hur ska det gå? Vad säger ni?

En första användning av iTunes Store

Nu har jag testat att handla musik iTunes Store. Tio låtar har det blivit hittills.

Nancy Sinatra - Sugar town
Nancy Sinatra - What'd I say
Nick Lowe - Different kind of blue
Nick Lowe - Mama said
Mighty Sparrow and Byron Lee - Only a fool
Thåström - Fanfanfan
Petter - Storstadsidyll
Petter featuring Desmond Foster - Storstadsidyll (Kyaal remix)
Hello saferide - Re: Always on my mind
Ne-yo - So sick (Acoustic version)

Gott och blandat av låtar jag velat ha länge men inte velat köpa hela albumet, två bonuslåtar av Nick Lowe som jag tror att han gjorde i samband med inspelningarna av mästerverket The Convincer (det finns tre stycken men den tredje The will never be any peace (until God sits at the conference table) hade jag sedan tidigare, den är fantastisk), några impulsköp och komplettering av min Hello saferide-samling så att den är fullständig och så en helt bedårande akustisk version av So sick.

Jag återkommer med en längre utläggning i ämnet digital musik inom en snar framtid. Förmodligen till helgen när den här tentaperioden är slut.

Nancy Sinatra - What'd I say

Jag har kärat ner mig i Nancy Sinatras version av Ray Charles klassiker What'd I say. I Nancys tolkning spelas inte det karakteristiska introt på keyboard som Ray gör utan på bas. Och låten är försett med ett tajt och ettrigt blås- och rytmkomp som för tankarna till New Orleans funk och inte alls till något som härstammar från Frank Sinatra. Hela anrättningen svänger, kokar och bubblar och ovanpå allt sjunger Nancy med sin coola, mörka röst och en sak som hon har lärt sig från farsgubben Frank är fraseringarna och inlevelsen. Det går inte att sitta still och det går inte att sluta le.

Låten hittas nog enklast via t ex iTunes Store.

Saker jag gillar eller Hur Helt off och Promoe fick en stad i gungning

Om man tittar på vilka skivor och artister jag gillar så kan man hitta ett antal mer eller mindre gemensamma nämnare: artister som brinner för det de gör går oftast hem, musik som svänger och som inte kategoriseras som trance eller dylikt går alltid hem, artister som har något att säga (ofta de som brinner för sin musik) likaså, men den beskrivning som fångar in mest av min favoritmusik är nog att jag gillar alla genrer som kan använda sig av blåsinstrument. Det innefattar jazz så klart, pop också, soul, reggae, hiphop, funk, till viss del rock (typ Springsteen) med mera. Notera att inte alla mina favoritartister använder blåsinstrument men de gör oftast musik i en genre där det kan funka.

Två genrer som täcks in ovan är reggae och hiphop. Två favoriter i min hiphopbok är Timbuktu och Looptroop, egentligen finns det bara fyra stora namn inom hiphop för mig, de andra två är som man kanske kan lista ut genom att läsa här är Jay-Z och Kanye West. I torsdags var både Timbuktu (som del av reggaebandet Helt off) och Promoe (Looptroop) här i stan så det var klart jag skulle gå dit.

Helt off började kvällen med ett mycket trivsamt reggaegungande. Chords och grabbarna får ihop ett organiskt sväng som man bara måste gunga med till, helt utan blåsinstrument också, och Hur beter du dig man? är en sjukt skön låt. Och att rimma "cognac" på "bombar" funkar utmärkt - om man sjunger på skånska förstås ("Du njuter av cognac mens du skjuter och bombar"). Att Chords tackar sin mamma för att hon har honom "som snabbval i Handelsbankens databank" bättrar bara på den goda stämningen så klart. Men allt blir förstås bara uppvärmning innan Timbuktu uppenbarar sig på scenen i Bla bla bla. Händerna i luften och termometern sköt i höjden, festen hade börjat på riktigt. Det brinner i Paris blev ett skenande upplopp och Babylonsjukan får hela lokalen att sjunga.

Promoe använder inte heller blåsinstrument (det är väl mest Embee i Looptroop som gör det) men jag gillar honom skarpt ändå. De politiska texterna är lika påtagliga som i Looptroop och bara titeln på nya skivan White man's burden (som jag inte har hört annat än underbara Headache och Songs of joy) visar på fortsatt politisk medvetenhet. Nya låtar blandas med gamla klassiker som Long distance runner, Likkle supm supm och Fit you haffi fit. Publiken stormtrivs och det är händerna i luften mest hela tiden och Helt off intar scenen i Dog day afternoon och den goda stämningen blir ännu ett steg högre. Men allra bäst för kvällen är förstås These walls don't lie, Promoes flödande text ovanpå DJ Larges mästerproduktion. Det är en så unik låt så att när man än hör den och på vilket humör man än är på så vill man bara skruva upp volymen, röja upp en fri plats på golvet och dansa sig tokig och skrika ut rader som "That's fine, their corrupt world it really wasn't for us / We just laughed at the bullshit names that they called us / hated us, we hated them and both sides found out what a war is" och det gjorde varenda en i lokalen när torsdagskvällen sedan länge hade övergått i fredag natt. Tiden går så fort när man har roligt.

Kycklingpanna med rödlök och bönor

Från mig själv till er alla, ett gott och enkelt recept.


Kycklingpanna med rödlök och bönor
Ingredienser:
2 kycklingfiléer
1 rödlök
1 vitlöksklyfta
Lite bönor, haricots verts, så mycket som man vill
2 dl matlagningsgrädde
Salt, svartpeppar, chilipeppar
Pasta

Dela kycklingen i bitar. Stek dem i olja i en stekpanna. Salta och svartpeppra.
Skala och hacka rödlöken och vitlöken. Lägg löken i stekpannan tillsammans med kycklingen.
Tillsätt önskad mängd bönor när kycklingen har fått gyllenbrun färg.
Tillsätt matlagningsgrädden. Koka upp så att allt blir varmt. Krydda med lite chillipeppar och ev. mer salt.
Servera med pasta.

Smaklig måltid

Rapport från Koop islands

Kära dagbok

Jag har precis anlänt till Koop islands och allt har gått bra så här långt. Vatten är turkosfärgat, solen skiner och alla människor ler. Atmosfären är avslappnad och jag saknar inte Sverige och den svenska hösten ett dugg just nu.

Koop islands har sin styrka i popmelodierna med jazzkänsla och de fyra vokalisterna, i tur och ordning: Ane Brun, Yukimi Nagano, Earl Zinger och Mikael Sundin. Ane Brun inleder resan till öparadiset med en eftertänksam blues om den svunna kärleken och den sätter stämningen för resten av skivan. Allt är tillbakalutat, man kan kalla det loungemusik om man vill, men det är aldrig dåligt, det finns inget av hissmusik i det här. Istället har Kooppojkarna fått fritt utlopp för sin passion för gamla tiders swingmusik från tiden då folk gick ut och dansade till jazzmusik. Swingtronica kallar de själva sin musik för och det är en talande beskrivning. För det är samplingar som samsas med några av jazzsveriges främsta instrumentalister, t ex Dan Berglund från e.s.t., Magnus Lindgren, Ola Bothzén och den underskattade men alltid lika skicklige vibrafonisten Mattias Ståhl.

Jag är inte golvad av plattan, det är ju inte så ofta man blir det, trogna läsare av den här bloggen vet att jag bara blivit det en gång i år av en ny skiva och hon som gjorde den heter Lily Allen, Koop islands är kort och gott en mycket bra skiva som värmer mycket nu och förmodligen ännu mer när snön börjar falla och vintern kommer. Då kommer jag plocka fram låt nummer två, Come to me och tänka på karibien istället för julrushen.

Jag avslutar det här inlägget med en textrad som har satt sig på hjärnan. Den är en del av ett långt brev som Earl Zinger (missa inte hans låt Saturday morning rush som handlar om hur han köper skivor i london en lördagförmidddag och störs av skandinaviska turister bland annat) läser upp.

"But make no misstake my friend I'm sure some barricade somewhere has started calling."
(Koop - Beyond the sun)

Jag tolkar det som att Koop fick tillbaka lusten att göra musik efter sitt eget hjärta. Egensinnigt, vänligt och med karibisk touch.

(Tobias Brandt har också gett en rapport från Koop islands på sin blogg)

Höstjazz - Jazzhöst

Det kommer att bli en fin höst.

Koops album släpps imorgon och dyker förhoppningsvis upp i min brevlåda redan imorgon. Jazz med karibiska influenser, mmm. Lyssna lite på Myspace eller deras egen hemsida. Och missa inte videon till Come to me!

Musicmusicmusic släpper snart nytt också med musiken som ingick i en teateruppsättning av Macbeth, kanske kan bli bra. Jag har hittills inte köpt någon skiva från Kallerdahls skivbolag Hoob även fast recensioner och smakprovsmp3or har tilltalat mig mycket så jag har lovat mig att "nästa gång" ska jag slå till. Så varför inte denna gång?

Moserobie utlovar nytt album med Håkon Kornstad & Håvard Wiik. Deras första platta Eight tunes we like skrev jag lite om här. Om nya skivan kommer i höst eller ej har jag dock ingen aning om.

Jazz eller ej men Sveriges bäste basist Torbjörn Zetterberg har gjort slag i saken och har realiserat sina singer/songwriterdrömmar som han har nämnt i nån intervju nångång nånstans. Folke kallar han sig och det låter rätt schysst.

Imorgon spelar Andreas Gidlund Quartet på Flamman här i stan. Ska bli skoj.

Just nu är jag jättekär i Natt i en stad med Nina Ramsby & Martin Hederos som finns att lyssna på på Myspace. Mmm, ny och spröd jazz med sång på svenska är inte varje dag man hör. Från början var det tänkt att deras album skulle komma imorgon också men det har blivit uppskjutet till nästa vecka. Mina vänner, det känns som om Jazzen med Nina Ramsby & Martin Hederos kan bli årets album, så förhoppningsfull är jag. Lyssna på Natt i en stad och de andra låtarna nu och läs sedan recensionen i Sonic.

Det kommer att bli en fin och svängande höst.

Söndagspromenad

Detta lyssnade jag på under min söndagspromenad i eftermiddagssolen idag. Ett väldigt passande soundtrack.

Club Killers - Perfidia
Millie Small - My boy lollipop
Dion - I wonder why
Velvet underground - Sunday morning
Coleman Hawkins - Samba para bean
John Coltrane - Too young to go steady
Roy Haynes - Snap crackle
McCoy Tyner - T 'n' A blues
Club Killers - Perfidia (igen)
Millie Small - My boy lollipop (åh vad jag älskar den här låten just nu)
Dion - I wonder why
Dion - I wonder why (och den här med, var tvungen att lyssna på den två gånger på raken)
Velvet underground - Sunday morning (åh vad jag älskar att han låter så snurrig när han sjunger)

En dröm

Då och då drömmer jag att mitt liv skulle vara som videon till Come to me, Koops nya singel. Jag skulle kunna byta plats med t ex basisten eller trombonisten i bandet. Eller bara vara en dansande gäst på festen. Titta och njut nu!