Evert

Idag är det 31 år sedan Evert Taube dog. Sveriges allra bästa låtskrivare, inget snack om saken. Alla borde idag lyssna eller sjunga på åtminstone en taubelåt. Själv sitter jag här och nynnar på Vals på Mysingen och tänker på sommaren.

"Solen som skrimrar ur diset kring Notarö, Ålö och Utö
målar i blått och i violett
hela din kust Södertörn

Båten den knarrar och kränger
men seglen står spända som sköldar
här har vi Danziger Gatt
hör hur det dånar från sjön
...

God natt, små vågor som klucka
god natt, små vågor som klucka
god natt, små vågor som klucka
god natt, små vågor
god natt"
(Evert Taube - Vals på Mysingen)

Lite blandat

Jag insåg igår att jag faktiskt har sett Salem Al Fakir live en gång. Han spelade nämligen med Goran Kajfes Head Spin på Sthlm Jazz för två år sen.

Säkerts (Hello saferides svenska alter ego) singel Vi kommer att dö samtidigt sätter sig på hjärnan väldigt lätt. Albumet kommer nog bli en popkaramell av samma dignitet som Hello saferides debut. Lyssna på myspace!

Timbuktus singel Karmakontot är minst lika bra den. Jag längtar så efter att se han och Damn! live igen. Jag har bara sett dem en gång men det är ett av mina allra starkaste konsertminnen. Läs mer om det här och lyssna sedan på Karmakontot på myspace!

Men allra gladast den här helgen blir jag av nyheten att A bossa elétrica håller på att spela in ett nytt album samt att de kommer att spela här på Flamman i Linköping den 9 maj. Det är ett band jag verkligen har hoppats att få se live nån gång. Sångerskan Miriam Aïda har jag sett live två gånger och några i A bossa är ju medlemmar i Damn! så de har jag också sett tidigare, men nu kommer alltså hela bandet till stans trevligaste uteställe och samban kommer då att koka där nerifrån Flammans scen. För att säga det kort, A bossa elétrica blandar samba och moderna klubbrytmer till en hårt hållen, otroligt svängande anrättning. Lyssna på lite låtar på myspace!

Av alla svenska försök att fånga Brasilien på skiva är nog A bossa elétrica (och Miriam Aïdas mycket fina Meu Brasil) de som har kommit längst. Mer om min kärlek till dem kan ni hitta här.

Nu är ju f ö Håkan i Brasilien och kopplar av och förmodligen samlar inspiration till kommande låtar. Vad det kan mynna ut i vet ingen.

Det kommer att bli en fin svensk musikvår i år. Var så säkra.

Lill!

Ett av de finaste svenska albumen måste vara Lill Lindfors Du är den ende från 1967. Och förmodligen ett av de tidigaste i svenskt musikliv med så tydliga brasilianska influenser (jag har inte gjort nån research i frågan så om det är nån som vet nån tidigare skiva får ni gärna meddela det). Många låtar på skivan har bossa nova-komp även om det är en så "svensk" låt som Evert Taubes Flickan i Havanna.

En annan mycket glädjande sak med skivan är att Lill sjunger med så förtvivlat mycket inlevelse att det är svårt att vara oberörd. Hon verkar ha lagt ner sin själ för att få sången så perfekt som möjligt. Fraseringarna och betoningarna är i toppklass genom alla fjorton låtar.

Sen är omslaget ett av de tjusigaste som jag har sett men tyvärr finns det ingen bra bild på nätet som gör det rättvisa (jag har bara hittat små, dåliga bilder av omslaget).

På baksidan av skivan har Stikkan Anderson skrivit två små texter, en adresserad till Lill och en till skivköparen och den som är adresserad till Lill vittnar om att skivan kommer från en annan tid. Sista stycket i den lilla texten lyder så här:

"Du, Lill, är en av mina favoriter! Som fackman fängslas jag alltid av Ditt artisteri på scen och platta, och som enbart man av Din sensuella utstrålning från ben till kratta. Gift Dej aldrig förrän Du kontaktat mej."

"Gift Dej aldrig förrän Du kontaktat mej." Varför läser man inte den uppmaningen på nya skivor?

Men åter till musiken. Låtarna är en salig blandning av Evert Taube, (nyskrivna) svenska låtar, svenska översättningar av bland annat Dylan, Don't think twice - It's alright blir här Låt mej va' - de' e' bra. Burt Bacharachs och Hal Davids There's always something there to remind me blir Alltid nåt som för mej att minnas.

Alla låtar är väldigt bra men det är två som höjer sig över de andra. Det är de som har tagit mest av de brasilianska influenserna. Du för mej är bara drygt två minuter lång men kokar redan efter två sekunder i introt. En omedelbar klassiker för mig. Men ytterligare lite bättre är en svensk översättning av Jorge Bens sambaklassiker Mas que nada som är en fullpoängare i originalversion (glöm Sergio Mendes version från förra året och leta upp Jorge Bens istället). Men Lills svenska version, översatt av Mats Hallgren, är faktiskt ännu bättre. På svenska heter den Hör min samba och det är fantastiskt roligt att svenska musiker redan 1967 kunde få det att svänga så mycket som på denna låt.

Om ni är sorten som springer i second hand-affärer eller skivmässor och köper vinyler kan ni nog hitta denna skiva relativt billigt. Jag köpte min som en av "tre skivor för 50 kr" och har inte ångrat mig en sekund. Det kommer inte ni heller göra.

Cd-skivans död?

Hur går det för cd-skivorna egentligen?

I senaste Sonic fanns en krönika om att det är dags för cd-skivan att dö och jag börjar bli böjd att hålla med. Nuförtiden händer det att jag bara tar cdn och lägger över låtarna till datorn och är nöjd så. Jag lyssnar bara på cd på morgonarna och ska till skolan direkt, då bryr jag mig inte om att starta datorn och då är cd-spelaren (eller vinylspelaren) min räddning. Annars lyssnar jag bara på låtar via datorn eller i min iPod.

Men jag köper fortfarande mycket cd-skivor ändå. Har köpt fyra den här veckan bara. Åhléns hade "ta 2 betala för 1" vilket gav mig Jaheims Ghetto love och Ebba Forsbergs näst senaste för 99 kr. Igår köpte jag Sades Diamond life och Alicia Keys - The diary of Alicia Keys för 99 kr totalt. När cd-skivor kostar mindre än vad det kostar att lagligt ladda ner musiken kommer jag fortfarande att köpa cd-skivor. Om än bara för att lägga in låtarna på datorn.

Trots att man inte är så gammal (22) så har jag varit skivköpare i mer än halva livet. Och skivor är fortfarande väldigt roligt att köpa, även om den ursprungliga lyckokänslan över en ny skiva har gått över. Skivor är också väldigt identitetsavslöjande tycker jag. Men mina jämnåriga kompisar har i princip inga skivsamligar alls att rota i. De har kanske samlat ihop 15 skivor som de har fått på jular och födelsedagar samt köpt enstaka med sin favoritartist, och that's it. Jag köper nog 15 skivor på fem månader. Vissa kompisar har stora barskåp med olika flaskor och jag fattar ingenting av sånt, men det är förmodligen också ett sätt att visa sin identitet, och de fattar ingenting av 90 % av mina skivor. Kanske är man bland de sista i sin sort.

Det vore kul om entusiastskivbolag, till exempel Soul Jazz och Kent, ville börja sälja mp3-filer. För deras cd-skivor kostar alltid fullpris. Skivor från majorbolagen går ner i pris väldigt fort. Så om man kunde köpa exempelvis Studio one roots som downloads skulle jag definitivt göra det. Nu känns det alltid lite tveksamt att lägga ut 159 kr på (reggae)samlingar med obskyra artister, även om man sällan ångrar sig. Med mp3-filer skulle små skivbolag också slippa kostnaden för att trycka och distribuera skivor. En kostnad som jag gissar är förhållandevis mycket högre för små skivbolag än för stora.

Cd-boxar kommer nog att leva vidare. Jag begriper inte varför jag skulle betala 270 kr för Tom Waits Orphans i iTunes när jag kan köpa den riktiga boxen för drygt 300 kr. Ska man sälja boxar digitalt måste prisskillnaden vara större än så för att bli intressant. Poängen med boxar är ju att de är snyggt formgivna, välskrivna häften med massa bilder och så skivor med bra musik. Går man misste om formgivningen och häftena så är boxen troligtvis inte lika rolig längre. En box ska ju vara en upplevelse i flera avseenden. Bara musikfiler i det fallet tror jag inte kommer att lyckas. Boxköpare är nog skivsamlare i väldigt stor grad.

Men vinyl är fortfarande väldigt roligt. Jag tror dock att jag ska bemöda mig med att lägga över dem till datorn också. Inte för att sluta spela själva skivorna, utan för att ha som backup samt att kunna lyssna på dem i iPoden. Ett ursprungligt nöje som fortfarande håller är den rogivande känslan av att se en vinylskiva som snurrar.

Den kan inga mp3-filer ersätta.

Salem Al Fakir

För tillfället känns all musik som svänger mycket mer angelägen än vanlig gammal hederlig popmusik. Som jag var inne på häromdagen, funkdagen, vissa dagar är funkrytmer allt man behöver. Idag är det de brasilianska rytmerna som värmer mest. För några år sedan var det popmusik som stod mig närmast hjärtat. Nu håller det på att svänga över till allehanda jazz, soul, samba, r&b, hiphop och reggae. Min musikkonsumtion har varierat en hel del genom åren så det är nog bara ett naturligt steg vidare. Jag kommer så klart att hålla koll på mina nuvarande popfavoriter men kanske inte kolla upp lika mycket ny pop som tidigare. Men vem vet egentligen? Jag har tidigare försökt göra prognoser på mitt lyssnande och hamnat ganska fel.

En som ligger på gränsen mellan popen och soulen är Salem Al Fakir som är på gång med sitt debutalbum, det släpps nästa vecka. Good song och Dream girl är riktigt fina alster och han verkar vara ytterligare en sån person som gör musik av rätt anledningar och sådana vill jag alltid allt gott för. Lyssna på låtarna via hans myspacesida! Alla borde göra det, både popsnören och soulboys. Och han ska spela i Linköping 10 februari! Då kommer jag garanterat att vara där.

Till sist lite trivia. Om jag inte hade klippt mig i förra veckan hade jag haft en ganska exakt likadan frisyr som den han har på bakgrundsbilden på myspace och tillika skivomslaget.

Jaheim

Igår skaffade jag äntligen Jaheims debutplatta Ghetto love. Jag har funderat på att skaffa den ända sen Gradvall gav den 10/10 i feber för fem år sedan och Mats Nileskär intervjuade honom i P3 Soul. Jag har inte heller skaffat hans andra eller tredje skiva trots att jag känt mig lite frestad, framförallt på den senaste Ghetto classics vars Everytime I think about her som var med på en sonicskiva för ganska länge sen är fullständigt grym soul.

Trots att Ghetto love snart är sex år gammal känns den lika mycket 2007 som 1977 och jag kan bara sitta och gapa över hur många makalösa soullåtar som han har fått in på ett och samma album. Den känns i sina bästa stunder som ett best of-album trots att det är hans debutalster.

Jaheim måste ha en av de allra bästa rösterna just nu med en stämma som, ja, jag vet egentligen inte vad jag ska säga men, han är fullkomligt unik tycker jag. Och det stämmer säkert som Mats Nileskär sa, Jaheim förundras över vad det är som får tjejerna att klä av sig framför honom. Som ung sjöng han då och då under gatlyktorna i New Brunswick, New Jersey för att imponera på tjejerna och som många andra stora soulsångare låter det ofta som om han bara vill att de ska följa med honom hem. Hmm, man kanske skulle gå ner och ställa sig under någon gatlampa här i kvarteret, ladda upp med några smäktande soulballader och bara stå och sjunga och se vad som händer. Eller nja, vänta, det kanske inte är en så bra idé ändå, men väldigt kul i tanken i alla fall. Om man hade lite bättre sångröst hade det känts mer troligt. Jag får hålla mig tillgodo med att lyssna på en som verkligen kan sånt där.

På tal om bra röster förresten, i min årssammanfattning skrev jag att jag tyckte att Paul Heaton i Beautiful south är en av världens bästa sångare och han har verkligen en fantastisk falsett. John Legend platsar också på listan över bästa sångare. R Kelly har i sina bästa stunder en mycket god chans att konkurrera med dessa. Ne-Yo visade förra året att han också är att räkna med. Bästa svenska sångröst tycker jag att Magnus Carlson i Weeping Willows har. Sen finns det många som jag helhjärtat älskar som sångare men som inte har några av de bästa rösterna till exempel Håkan Hellström, Moneybrother, Tomas Öberg i bob hund, Bob Dylan, Tom Waits i sina ballader och Nick Lowe.

Kind of blue - boken

Imorse läste jag ut boken Kind of blue: The making of the Miles Davis masterpiece av Ashley Kahn som avhandlar hela historien kring hur Kind of blue blev till. Man får reda på vad som fick Miles Davis att vilja testa vad man kan åstadkomma om man sänkte tempot en aning jämfört med annan samtida jazz, allt om låtarnas uppbygnad, studion där allt spelades in, hur han träffade sina bandmedlemmar, vad musiken har betytt för andra och varför skivan blev så framgångsrik och mycket, mycket mera.

För en jazzintresserad som mig som dessutom håller Kind of blue som en av de allra bästa skivor som har gjorts är detta 200 mycket trevliga sidor. Rekommenderas å det varmaste.

Funkdag

Någon gång per månad trillar jag ner i funkträsket och tänker att funkrytmer är bland det bästa som finns. Igår lyssnade jag på hela cd 2 av James Browns Live at the Apollo vol 2 (deluxe edition), som jag skrivit mer om här, i min iPod när jag gick på promenad. Dessutom såg jag att boxen What it is som Pierre Hellqvist skrev om i senaste Sonic även har svensk distribution, till skillnad från den minst lika åtråvärda flickpopboxen One kiss could lead to another som inte verkar finnas att tillgå via svenska butiker. 4 skivor funk i en snygg trälåda, 549 kr, det är frestande.

Idag har jag lyssnat på Soul Jazz-samlingen New Orleans Funk som jag köpte när jag var 17, samma år som jag köpte nyss nämnda JB-skiva, och den är ganska oemotståndlig, åtminstone låtarna i början och slutet på skivan. Det finns funk med The Meters, Aaron Neville, Ernie & The Top Notes, Ernie K-Doe, Marilyn Barbarin och många fler. Efter det lyssnade jag på slutet på cd2 på Live at the Apollo och förundras verkligen över hur James Brown kunde göra så dansant musik och få det att svänga så grymt mycket. Maybe the last time sätter temperaturen och sen kommer tjugoåttasekundersversionen (!) av I got you (I feel good) som är så ruggigt dansant explosiv att man knappt kan lyssna på den två gånger på raken för den innehåller så mycket energi att jag nästan kokar över när jag hör den. Därefter växlar de in på Please, please, please som är ett enda långt stormande rop på hjälp för att sedan avsluta med en kortversion Bring it up innan han lämnar scenen. Han kände väl att det inte går att nå längre än så här, han hade ju fått harlemnatten att lysa i de vackraste färger långt tidigare.

På New Orleans Funk finns också Professor Longhairs låt Big chief som Lily Allen använder till Knock 'em out. Explosions in the sky gör fläskig funk i Hip drop, Gentleman June Gardner står en bit från mikrofonen och bara skriker i It's gonna rain samtidigt som hans band kompar elegant. Ernie & The Top Notes inleder annars sin låt Dap walk med att skrika "Hey, get up brothers, don't sit there with your head hanging down. /.../ Hey get up brothers, do any dance that's groovy to you. Yeah man!!" och efter en sån inledning förstår man ju att man bara måste upp och dansa lite grann. Och i mitten av låten såg han att kanske inte alla dansar ändå och ropar ut "Hey you brother over there, get out of your chair /.../ get out on the floor and show me what you can do!". Jag älskar det. Det är rytmen snarare än texten som är budbäraren (som Pierre Hellqvist skrev i Sonic) i låtar som denna, budskapet kan man ändå inte missa, det är dans och glädje som är på agendan och det lyckas de verkligen med på New Orleans Funk.

I de här båda skivorna ryms mycket av min kärlek för funk och all musik som svänger, vissa dagar är jag evigt tacksam att jag äger dem.

2006 igen

Jag har redan summerat de bästa skivorna från 2006, men efter den listan skrevs har jag köpt och fått tre nya album som skulle kunna konkurrera om en plats på listan.

Det började med att jag köpte Helt offs I huset för 99 kr i Jönköpings sista riktiga skivbutik Megahertz där jag har spenderat fler kronor genom åren än jag egentligen vill veta, nu är den till hälften en filmbutik och det är väl förståeligt men också tråkigt, utöver Megahertz finns bara Åhlens. I huset är hursomhelst en schysst platta, låtar som Tvåsam, Jobba och Det brinner i Paris är fullpoängare.

Därutöver köpte jag Ison & Filles Stolthet hos Klasses på Tändsticksområdet som säljer begagnade skivor och på sitt sätt är Jönköpings mest välsorterade skivbutik. Stolthet är också en schysst skiva med Hela dan varje dag som absolut toppnummer (jag hittade också deras första skiva Vår sida av stan för 39.50 kr på Åhléns och den är kanske tom lite bättre än Stolthet under de första lyssningarna i alla fall).

När jag kom tillbaka till Linköping hade Valle skickat en bland-cd om 2006 men Sonic hade också skickat Ebba Forsbergs senaste. Den är ganska förtrollande, man måste bara lyssna mer och mer känns det som. Ebba sjunger på ett sätt som gör att jag hålls kvar och vill veta varenda ord i texterna. Den är inte så långt ifrån stämningarna på Nina Ramsbys & Martin Hederos skiva Jazzen faktiskt, fast texterna här är på engelska och inte på svenska.

Det svenska musikåret 2006 var kanske inte så tokigt i alla fall.

Från tango till Taube

Jag måste bara skriva några rader om föreställningen Från tango till Taube med Håkan Hellström, Sven-Bertil Taube och Göteborgs symfoniker som jag såg igår.

Vilken makalös konsert för att säga det enkelt.

Håkan och Sven-Bertil sida vid sida sjungandes till symfoniorkesterkomp för ett fullsatt konserthus. Alla på scenen verkade uppriktigt glada över att vara där och publiken likaså som gav stående ovationer ett par gånger om. Låtmässigt var det ganska mycket Evert Taube-låtar så klart, några av Håkans egna (Gårdakvarnar och skit, Jag har varit i alla städer och Bara dårar rusar in), en tonsatt Nils Ferlin-dikt och lite annat. Jag blir mer och mer imponerad av Håkan Hellström som artist, han känns fullständigt naturlig i ett sådant sammanhang som detta. Han har i princip allt som krävs som artist, ett drygt dussin fenomenala låtar, utstrålning, inlevelse plus att han gör allt av kärlek till musiken, vilket märks direkt när han kliver in på scenen. Men ändå så brukar folk klaga på hans sångröst men nu har han nog fått några hundra nya fans från Sven-Bertils generation (och far och son Taube har fått ett antal nya fans i håkangenerationen också).

Det glädjer mig verkligen att en konsert av det här slaget blir så uppskattad som Från tango till Taube har blivit, man kan bara hoppas att det kommer fler liknande föreställningar i framtiden med möten över generations- och genregränser.