Säkert! - Säkert!

Plats 5: Säkert! - Säkert!

Det här är vad magen säger om dig.

Säkerts skiva är en klassiker, en förnyare av den svenska poptraditionen. Jag var inne på sådana tankegångar redan när jag recenserade skivan när den var sprillans ny. Nu vet jag att skivan är precis så bra.

Av alla skivor på listan är detta den med störst klassikerpotential (vilket hintar en aning om de skivor som kommer på topp 4). Det är en skiva som det kommer pratas om om tio år, om tjugo år och för alltid.

Det är främst texterna som är Säkerts styrka. Det är spridda dagboksanteckningar ur ett alldeles vanligt Svenssonliv. Det är personligt och privat och uppriktigt. Som när hon vill få ihop det med en kille som redan har flickvän och tänker "någongång måste du bli själv" och "du vet inte om det än, men det kommer att bli du och jag till slut". Jag tror många har känt så. Eller när hon skriver ett öppet brev till någon hon inte har sett på länge eftersom de skildes åt arga på varandra.

Hej du, det var ju ett tag sen
600 dagar om man räknar precis
och jag tänkte jag skulle höra av mig
och säga att allt är fint

Jag har träffat en annan nu
han behandlar mig bra
jag går och nynnar hela tiden
jag har färgat håret och jag har fått pollenallergi

Är du fortfarande arg?

Eller låten om att alltid ha varit lite för präktig och duktig i skolan, att man hade en god relation till mor och far, aldrig varit tonårsrebell.

Jag var nog värd allt stryk som jag har fått /.../
och jag grät mig till sömns efter alla dar

Säkert skulle bli Annika Norlins sidospår bredvid Hello saferide. Istället för en debutplatta i skymundan blev den en stor kritiker- och publikfavorit och följdes av flera turnéer. Nu verkar Annika till och med osäker på om det kommer bli någon uppföljare. Det hoppas jag verkligen. Nya Hello saferide-plattan har inte alls samma passion i låtarna.

Säkert är en skiva som jag tror betyder lika mycket för unga tjejer som någonsin Känn ingen sorg för mig Göteborg gjorde för unga killar (däribland jag själv). När Håkan sjöng om att vara olyckligt kär utanför en hamburgerbar sjunger Annika om att bli något annat än "blek och feg och sävlig och lat". Detta är popmusik som är väl förankrad i verkligheten och som samtidigt erbjuder tröst och känslan av att du-är-inte-ensam. Musik blir sällan mer betydelsefull än så.

I min iPod

En trevlig sak i iTunes är ju att man kan göra "smarta" spellistor lätt. De är smarta i den meningen att de uppdateras automatiskt. T ex uppdateras min Eldkvarn-lista nu när jag har lagt in nya albumet Hunger hotell.

I alla fall. Följande av mina spellistor har jag nu i min iPod. Med andra ord är det vad som spelas på jobbet i mina lurar.

• 2008 - Alla låtar från i år


• 3014 - Låtarna från Febers 3014-lista


• Annika Norlin - Allt med Annika


• Bob Dylan - Allt med Dylan


• Eldkvarn - Allt med Eldkvarn


• Electronica - Allt som jag kategoriserat som House, Techno, Electronica, Trance och Dance


• Flickpop - Alla grupper jag förknippar med klassisk flickpop, The Supremes med flera


• Florence Valentin - Allt med Florence Valentin


• Håkan - Allt med Håkan


• Jens Lekman - Allt med Jens


• Kylie - Allt med Kylie (Minogue)


• Köpt - Alla låtar jag köpt i iTunes-butiken


• Nina - Alla sångerskor som heter Nina i förnamn vilket inkluderar Nina Ramsby, Nina Persson och Nina Simone. Namnet Nina verkar vara synonymt med förstklassiga sångerskor.


• Remix - Alla låtar som heter något med "remix" eller "mix" i titeln. (Nej, jag vet egentligen inte varför jag har skapat en sådan lista.)


• Senast tillagda - De låtar jag har lagt till iTunes den senaste månaden


• Valle - Alla tre blandskivor jag har fått från Valle

Totalt 1292 låtar.

Björns vänner - Live på chokladfabriken

Plats 6: Björns vänner - Live på chokladfabriken

Björns vänners storhet kan förklaras med låten Staffanstorp. I original heter den Across the sea och är skriven och framför av Weezer. Då handlar det om ett fan i Japan som skickar brev och förklarar hur mycket hon gillar bandet och vill veta mer om sångarens hobbies, favoritmat och födelsedag med mera. Sångaren vill träffa det här fanet, men det är ju trots allt ett helt hav mellan USA och Japan.

I Björns vänners version är det samma tema med ett fan som hör av sig till sångaren. Men nu handlar det om det stora avståndet mellan Staffanstorp och Lund (bara några kilometer). Så det kommer (ju) inte bli någon kärlekshistoria där inte.

Varför bor du där? Så långt bort?
Jag i stan, du i Staffanstorp

Den här plattan är en liveplatta, den enda på listan som inte är ett regelrätt album. Björns vänner har nämligen bara släppt ett regelrätt album, Tappat halva hjärnan, samt en fullängdare bestående av spår från olika ep:s, singelbaksidor osv, Får ett eget liv heter den. Men Live på chokladfabriken visare upp bandet från deras bästa sida. Det är finfina popmelodier, sinnrika texter, värme, glädje!

Innan de introducerar en låt på konserten kör sångaren Richard följande mellansnack: "En låt som heter, Vad ska jag med ett foto på dig, om man inte gillar den, den är rätt lång... kan man gå och kissa". Självdistans är härligt!

Jag har skrivit mycket om Björns vänner tidigare. Bland annat en lång kärleksförklaring. Klicka på Björns vänner-etiketten nedan om ni vill läsa mer. Jag ska inte återupprepa mig för mycket. Vill man köpa skivan gör man det på klicktrack.com, här. Den är nämligen inte utgiven på vanlig cd, utan finns bara via Klicktrack.

På Live på chokladfabriken framför bandet några av deras största "hits": Åkrar och himmel, Flicka vad är det du vill mig?, Vad ska jag med ett foto av dig?, Mörkröda tomater och Anna Vennergren. Frågar du mig, (vilket du kanske gör eftersom du är inne på min blogg), så blir inte popmusik så mycket bättre än så här.

Det här är ett band att förälska sig i!



När ögon börjar glöda vill jag bara att mina glöder tillbaks

Soul with a capital S

Om jag med kniven mot strupen måste utse soulmusikens bästa röst är svaret Al Green. Får jag ta två är Marvin Gaye den andre.

De inte bara sjunger fantastiskt, de rör sig i samma tassemarker också. Kärlekssoul enbart. Al Green gjorde ju till och med en låt med det ultimata namnet L-O-V-E (Love).

Nåväl, det här inlägget skulle handla om Marvins album I want you som är rätt så fantastiskt. Enbart kärlekslåtar (enbart lycklig kärlek till och med), och här är ett axplock av titlarna på albumet:

I want you
Come live with me angel
Feel all my love inside
I wanna be where you are

Den uppräkningen räcker ungefär för att motivera någon att lyssna. Antingen blir man intresserad av att lyssna eller så skiter man i så här banala saker som simpla kärlekslåtar och kanske hänger sig åt politiska låtar, metaltrams eller rent nonsens eller annat (vad?). Men själv älskar jag dessa banaliteter. Att de sedan framförs av en av tidernas bästa sångare och ett väldigt inspirerat band är en enorm bonus.


---
Parentes. Det här är egentligen Andres Lokkos tanke från början, men jag tycker den stämmer så bra in på mig också. Om man nu tvunget måste skaffa sig en tatuering så blir det Tamla Motown-loggan, den där T:et i Tamla sitter ihop med M:et i Motown. För att alltid påminna sig om varför man älskar popmusik och soulmusik. Eller ja, musik överhuvudtaget. Ett större garantibegrepp för bra musik finns inte.

No music day

På fredag är det No music day igen. Det är dagen före Cecilia-dagen, musikens eget skyddshelgon. Så dagen före, alltså på fredag 21 november, firar man No music day med tystnad. Den officiella förklaringen kan man läsa här.

Jag har firat No music day två år i rad. Och för mig som är så gravt musicoholic är det en svår grej att göra. Jag nynnar alltid på låtar, tänker på låtar, går i takt till musik, försöker ha rytmen i blodet kort och gott. En dag utan musik går relativt bra. Men tänk en hel vecka utan, en månad, ett år, ett liv. I söndags såg jag filmen It's all gone Pete Tong som handlar om en Ibiza-dj som blir totalt döv. Skrämmande film. Ett liv utan hörsel vore fasansfullt. Värre än att bli blind, värre än att bli stum.

Så på fredag blir det tyst i min tillvaro (även om jag inte har någon makt över Mix Megapol-radion på jobbet). På lördag firas musiken med pompa och ståt! En god gissning är att lördagen inleds med Dexy's midnight runners fantastiska Jackie Wilson said (I'm in heaven when you smile), bättre låt finns knappt! En värdig hyllning till Cecilia.

Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du

Plats 7: Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du

Vid tiden för inspelningen för den här skivan måste Magnus Carlson har varit Sveriges olyckligaste man. I alla fall om man tror på merparten av texterna på den här skivan. Inledningslåten Genom natten slår an tonen:

Motorn går på fullt varv
jag kramar ratten hårt
jag kör längs öde vägar
måste långt bort härifrån
bilen rusar genom natten
radion spelar Kents Om du var här

Låten är så bombastiskt och fulländat dramatisk och Magnus sjunger på toppen av sin förmåga (och han är verkligen en av Sveriges bästa sångare). Genom natten är också en av 00-talets bästa svenska svenska låtar, men någon sådan lista kommer jag inte göra. Men den platsar definitivt väldigt högt upp på en sådan, kanske topp 5, kanske topp 3, kanske nummer 1.

Visst finns det ljusare texter också på den här skivan, Nu skiner solen på oss är en sådan, Vacker värld också. Resten är nog den deppigaste svenska musiken jag har hört tillsammans med Eldkvarns Limbo. Men till skillnad från den mesta deppmusiken så är det inga nedstämda låtar. Det är ofta bombastiska trummor, stora arrangemang och många instrument. På gränsen till patetiskt kanske, men alltid på rätt sida.

Vad fan ska man med kärlek till?
Det blir ju aldrig som man vill
vad fan ska man med känslor till?
Dom gör ju ändå som dom vill

En av de största vinsterna med att göra en sådan här lista är all "research" man tvingas göra. Nu har jag plockat fram en gammal P3 Live-konsert rån Hultsfred med Magnus som jag fångade på kassett 2001. Strålande bra livemusik! Och Håkan Hellström gästade på scenen.

Till skiva nummer två (Ett kungarike för en kram) blev Magnus lyckligare och skrev bara låtar om lycklig kärlek (och lite om politik och annat). Den har sina ljusa sidor den skivan, men Allt är bara du, du, du är så mycket bättre. Det krävs nog aldrig ett brustet hjärta för att göra stor musik, men Magnus verkade i alla fall mer inspirerad här än på uppföljaren.

Magnus hade hjälp av väldigt många kändisar på den här skivan, här är några: Thåström, Håkan Hellström, Björn Olsson, Timo Räisänen, Mick Jones från The Clash, Fredrik Sandsten och Ian Person. En sådan faktor hjälper så klart till när man skapar ett mästerverk.

I don't like reggae - I love it

Vips sugs man in i en reggaeperiod igen. Det började den här gången med att jag fyndade Bob Marley & The Wailers Kaya för 20 kr på skivmässan nyligen. Bob Marley är sedan länge en personlig hjälte, den historien började med min gamla gymnasieklasskamrat Reggae-Björn som pratade om Bob Marley, Black Uhuru, P3 Rytm med mera. Lättövertalad som jag är gick jag och köpte två olika best of-samlingar med Marley och sen var jag fast.

Sedan dess dröjde det ganska länge innan jag började köpa Marleys album, nu äger jag Exodus, Natty dread, Uprising och Kaya. Fantastiska skivor allihopa! Särskilt Exodus som i dagsläget har en given plats på en topp tio-lista över världens bästa album. Bob Marley & The Wailers är tidernas bästa band, inget snack om saken. Lyssna på samspelet på dessa skivor, hur allting liksom faller på plats, hur musiken tycks skapad från samma stora hjärta.

Mitt favoritskivbolag, brittiska Soul Jazz Records, som i åratal har pumpat ut fantastiska samlingar med gamla reggaepärlor från Studio one-arkiven har stor del i mitt reggaeintresse. Jag äger dock bara Studio one ska och Studio one dj's än så länge, borde köpa flera så klart. (Övriga Soul jazz-grejer jag äger, de fantastiska samlingarna New Orleans funk 1 & 2, Tropicalia, Jackie Mittoo The keyboard king at Studio one samt en axelremsväska.)

Härnäst borde jag fördjupa mig i rootsreggaen tror jag. Med dess långsamt gungande reggae, djupa mullrande basgångar, körer som mässar om Afrika, Babylon, Rastafari, Haile Selassie, Etiopien osv är det en möjligtvis mer svårlyssnad reggae än Marley men säkert lika bra.

Jag måste också slå ett litet slag här för svenska Helt off med Chords och Timbuktu i spetsen som gör lysande reggae på svenska. Ett väldigt underskattat band.

Sist men inte minst måste jag försöka bekämpa attityden om reggae som sommarmusik enbart. "Ingen sommar utan reggae" sjöng Markoolio, men reggae är så mycket mer än att "dricka hemkört och cola i en uppblåsbar pool". Eller rättare sagt, reggae har ingenting med det att göra. Reggae är religion, politik, kärlek och baktakt. Reggae gör sig lika bra på ett rökfyllt dansgolv i midvintertid som någonsin Three little birds på beachen. Men alla har inte fattat det än.

Mattias Alkberg BD - Tunaskolan

Plats 8: Mattias Alkberg BD - Tunaskolan

Med engagemang är allt möjligt!

Det måste vara den enkla tesen som Mattias Alkberg lever efter. Åtminstone låter det verkligen så när man lyssnar på Tunaskolan. Jag tror inte jag äger någon skiva som där just engagemanget framgår så tydligt. Här handlar det om att ta saker i egna händer, bråka med regeringen, skälla på porrtidningsförsäljare, ransaka sig själv om man tycker någon annan dricker för mycket med mera. Allt detta till kompet av några enkla, raka punkackord och drivande trummor. Jag kan inte ogilla detta.

Ställ till en scen på Telia
släng tårtor på ditt elbolag
kör så det ryker, Don Quixote

Plattan vore förstås ointressant eller i alla fall tråkig om inte texterna lyftes upp av melodierna och bandet. Bandet är verkligen på hugget på alla låtar. Alkberg pressar rösten och jag rycks med till luftgitarr och sång.

Döden byter namn lite då och då
nu heter den som jag och det var dags att gå
men jag är inte borta
jag är bara inte här
det är svårt med begreppen
svårt att hålla dem isär

Nu är inte allt bara slagkraftiga politiska texter. Matti och Angelica är en låt om kärlek och barn. Dock är det inga smöriga stråkar eller djup basröst a la Barry White, det är gnislande gitarrer och smattrande trummor ändå.

Bandet är ju inte först i Sverige med att spela punkrock på svenska, men kvaliteten här är väldigt hög. Alkberg var ju ingen debutant när han gjorde plattan trots att det är den första i hans eget namn. Tidigare hade han ju spelat länge med Bear Quartet.

En sak jag verkligen ångrar är att jag inte upptäckte plattan direkt när den kom, för då spelade bandet på HG i Linköping. Nu finns inte Mattias Alkberg BD kvar så jag kommer nog inte få någon chans att se dem live heller. Tyvärr. De rockade nog fett som liveband.

Nu börjar det bli riktigt tajt om platserna på den här listan. Men Tunaskolan är verkligen värd benämningen "Den åttonde bästa svenska svenska skivan hittills under 2000-talet". Och Alkbergs engagemang på den här skivan är verkligen värd era öron.

Lars Winnerbäck och Hovet - Söndermarken

Plats 9: Lars Winnerbäck och Hovet - Söndermarken







Vad ska man göra ända fram till maj?





Den raden från Åt samma håll ekar tungt i huvudet när hösten och vintern visar sig från sin sämsta sida. Men Winnerbäck är mer än en dysterpoet. Han är en strålande låtskrivare ibland och jag har inte hört något starkare album med honom än Söndermarken.

Det var 2003 och jag fick albumet i födelsedagspresent. Tidigare hade jag bara haft ett blandband med honom. Söndermarken är sedan dess en kär vän som har gjort att jag sett honom spela live sex gånger sedan dess. Fyra på hans (och numera min) hemmaplan i Linköping, och det är alltid sällsynt trevliga kvällar. Nu börjar jag kunna konceptet ganska väl men det är alltid kul ändå. Senast kom det 12 000 personer. Jag tror inte någon annan svensk artist hade dragit så mycket folk i Linköping som Lasse.

Jag tycker egentligen att hans nya irländska folkmusikkostym generellt sett passar honom bätre än Hovet-varianten som är med här. Men hur som helst så är det en fantastisk skiva. Här finns också en av hans mest bortglömda låtar. Aldrig har jag hört den live. Aldrig nämns den som en favorit av andra fans. Men Lång väg hem är en sådan fantastisk, vers-på-vers-på-vers-vindlande roadtriplåt som aldrig tar slut. Sådana som Eldkvarn gör drösvis av, ni vet.

Låten Söndermarken är av samma fina kaliber och min absoluta favoritlåt med Winnerbäck. Det är därför ett citat från den låten har prytt bloggens överkant ända sedan starten 2005. Söndermarken är den ultimata uppväxtlåten för alla som är uppväxta i mellanstora svenska städer (Jönköping för mig) och drömt om gitarrer, att imponera på tjejer, skivbutiker i centrum, nyponbuskar, båtar i bäcken, parkeringshus, skolmatsalar med mera. Trots att låten består av tolv verser är det omöjligt att tänka bort någon av dem, alla behövs. Precis lika väl som saxofonsolot på slutet. Han skriver fortfarande väldigt starka låtar, men Söndermarken-skivan är hans magnum opus. Får se om han kan överträffa den framöver.

Frida, Frida

Just nu är jag helt tagen av Frida Hyvönens nya platta. Eller tja, jag kan inte bedömma plattan så bra, jag är nämligen tagen av fyra olika låtar från den som jag kör om och om igen. De är Dirty dancing, Enemy within, Scandinavian blonde samt Oh Shanghai. Den sistnämnda är bland det allra vackraste jag har hört, ärligt talat. En gudabenådad melodi som man aldrig vill ska ta slut, ett strålande vackert arrangemang som börjar försiktigt men som sedan växer med pukor och körer och blir väldigt kraftfull, men mest av allt är det Fridas röst och flygel och melodin som gör låten. Fridas röst skulle jag kunna skriva mängder om men jag nöjer mig med en kort variant. Hon är bäst!

Jag tycker att piano/flygel ger det allra vackraste ljudet av alla instrument i världen. Jag äger numera ett digitalpiano som jag övar på nästan varje dag för att bli så bra som möjligt. (Jag över givetvis med flygelljudet påkopplat.) Frida är ingen exceptionell pianist men hon gör väldigt vackra melodier med hjälp av sin flygel.

Artister som skapar utifrån piano snarare än gitarr har jag alltid gillat. Det är nog därför jag gillar Ed Harcourt mer än Ryan Adams för att ta ett exempel med två personer som slog igenom ungefär samtidigt men där den ena skriver låtar för piano och den andra för gitarr. Jag vet att gitarr anses vara mer rock och mycket ballare än piano/flygel men ack vad vacker musik man kan göra med en flygel. Det finns givetvis en koppling till att jag har många jazzpianister som personliga hjältar också.

Oavsett om man gillar gitarrfolk eller pianofolk (eller ens har tänkt den tanken) så är Silence is wild en strålande platta, perfekt popmusik, vacker som hösten själv i dess bästa stunder. Någon gång när jag har tagit mig förbi mina fyra nuvarande favoritlåtar på skivan kanske jag ger en helhetsbedömning, eller så ger det sig vid Årets bästa album-listan framöver. Jag är däremot helt säker på att jag rekommenderar den väldigt varmt.

Det är så jag säger det

Huskvarna: Folkets park, 2002
Skövde: Kalasturnén, 2003
Huskvarna: Folkets park, 2005
Linköping: Where the action is, 2005
Linköping: München Hoben, 2005
Norrköping: Flygeln, 2006
Göteborg: Konserthuset, 2007
Stockholm: Gröna lund, 2007
Stockholm: Fryshuset, 2008
Linköping: Bergs slussar, 2008
Norrköping: Flygeln, 2008


Jag brukar ju skriva några rader om varje håkankonsert jag har varit på. Igår var det dags igen. Sällan har jag haft så roligt under en håkankonsert, aldrig har jag hoppat, dansat, sjungit så mycket som igår. Kanske har jag sett honom bättre, men det var väldigt roligt ändå.

Jag har varit i alla städer plockade de fram igen. De hyllade Eldkvarn genom att spela Gatan fram samt den "vanliga" versionen när de väver in lite av Kärlekens tunga i Det är så jag säger det. Synd att inte Plura kunde vara med på scenen bara. Det körde också Minnen av aprilhimlen som verkligen är en av hans allra vackraste låtar, kanke den allra vackraste, och de gjorde en sällsynt känslig och fin version av den. Det var nästan så jag började gråta den gången.

Nu dröjer det nog ett tag innan det blir någon mer håkankonsert för mig. Men när väl nästa platta kommer så kommer jag komma till konserterna. 11 gånger hittills är ju inget stopp. Jag pratade med en tjej efteråt som hade sett Håkan 11 gånger bara i år...